Det handlar inte om Barcelona, kanske lite om gazpacho men inte alls om Miró. Förut handlade det ingenting om Joaquín Cortés men det gör det nog nu. Och Shakira, La India och Carlos Gardel men helst inte magisk realism.
Det handlar om när man skapar en dröm, en uppfattning, en hype om något som bara har den form man själv ger det och bara det innehåll man själv stoppar i. Först väcks det, den här gången av en Kjell Bergqvistliknande malagueño som knappt synlig biroll i en film om Madonna, sen matas fler och fler faktorer in (kanske någon snäll spansklärare och det extremspännande med snuskiga Almodóvarfilmer när man går i nian) tills det är en självgående maskin som spottar ut nya favoriter som tidigare kan ha varit helt otänkbara (typ Marc Anthony och det här att tycka att en dansfilm med Vanessa Williams och latinostjärnan Chayanne är helt okej).

Ungefär samtidigt som Antonio Banderas gifte sig med piprösten gick mina hispanic dreams över i en fas av accent-pedanteri och spanskglos-samlande, det blev ett mer matematikartat intresse, eller kalenderbitar-språknörds-artat på ett väldigt svenskt sätt if you like. Clara och jag bytte gärna glosor och det var så det spanska ordet för ärkehertig för kanske tio år sen kom att bli namnet på vårt framtida imperium. Jättenyss visade det sig att Clara hela tiden trott att jag hittat på ordet, vilket förklarar varför hon en längre tid envisades med att uttala det på franska.

Det är alltså bara namnet som har sitt ursprung i något slags latinofanatism, kontentan är inte alls att Archiduque ska handla om det. Inte bara i alla fall.