att använda iChat. Jag heter Doris Doris.

Jag som tänkte skriva om att jag ställt in kanalerna på tv:n men så kom jag på att jag ju inte gjort det än, bara tänkt det när jag diskade. Kanaler som vi har nu: svt 1, svt 2, mtv, kunskapskanalen, finsk tv, tv 3. Utspridda över 16 kanalplatser. Resten får man kolla via videon som för det mesta är utan ström för att Paloma ska kunna sticka in sina små händer utan fara. Fast hon tyckte att det var roligare när det hände grejer när hon tryckte på knapparna.

Resultat av 10-månaderskontroll på BVC: 76 cm (snart halva mig!), 10,38 kg, 47 cm huvudomkrets. Läkaren: “Jag skriver här: Fin flicka.” Skuuumt språkbruk.

Paloma innehåller allt du behöver

(en bargrannes förklaring till påståendet att mina kompisar, d v s Kalle och Eric och nån mer, såg norrländska ut)

Igår var det sådär att vandringen från Yxa-golvet till vattenkannorna i yttersta baren kändes som Golgata. Sen var det en hicka också. Om jag hade löst bilduppladdningen skulle jag kunna visa tre bilder på när Kalle håller upp tröjan och om Tårtan, en på kavaj-Eric i båsmörkret med en mycket vit skjorta och en bunt lasergröna på Fridaloj och Josef. Det verkar vara så att när mobilen väl åker fram så slutar jag inte fota.

På tisdag är min första föreläsning på Södertörn. Jag har i flera år bearbetat det här med den totala misantropin första veckan i en ny klass och var fullt förberedd på att få den där bittra smaken i munnen under uppropet i torsdags, men jag överraskades i stället av någon slags likgiltighet och hade knappt ens lust att kategorisera people. Konstaterar än en gång att bearbetning och problemformulering fungerar.
Det jag däremot sysselsatte mig med var en riktig fördomsbashing av hela högskolan. Den luktar så förortsindie, alla bor i kollektiv i Bagarmossen (jag har också bott i förortskollektiv men nu klumpar jag, ok) och det är så typiskt att de tre artister jag hörde nämnas i ett musikprat på perrongen var José González, Robert Johnson och Anthony and the Johnsons. Ni vet, den bruna formen av indie i stället för den svarta, hembaktbrödindie i stället för självdestruktionsindie, parindie i stället för hångelindie. Adidasdojor, jeanskjol och mysig (svensk) höstmusik. De ser ut att tåla väder och vind helt enkelt.

Det jag gillade bäst i Kalle och chokladfabriken var deras sång- och dansnummer.

Dagens övertolkning:

Åsa: Att äta och sova regelbundet funkar ju som bensin också.
Clara: Hur då, alltså som i Bensin av Karin Ström? Jag har inte läst den.

Vi pratade i och för sig om böcker men min hjärna ville krångla till det.

Kanske lite många inlägg på en gång nu men jag, glasögonen och datorn är på samma ställe och jag är inte somnarsömnig. Tjo-röj på Medborgarplatsen därute. Har sett Kalle och chokladfabriken i en kopia där vänstra tredjedelen av bioduken saknades, var väldigt roligt när de sa repliker som man visste att de gjorde en viss min till men det skedde utanför bild. I övrigt var den seg och skitläskig och bara bra några små små gånger. Åtminstone i dålig dataversion.

sanningen om mig själv och pepparrotsvisp på tub. Jag tycker inte om det. Det är sött och känns som billigt margarin i munnen, inte positiv smakchock som jag mindes det (jag äter inte pepparrot så ofta). Ska köpa riktig.

Jag måste ha skrivit slarvigt på blanketten till Elle för en försäljare därifrån ringde och var inte nöjd med mitt “Clara” när jag svarade.

För ett tag sedan pratade jag med några lite äldre i min närhet om homosexuella par (eller snarare så pratade de om det för att än en gång visa hur öppna de var). De var båda helt inne på idén att det alltid finns en “mannen” och en “kvinnan” i homosexuella förhållanden (”i deras förhållande är det ju Britta som är mannen”). Det var så självklart för dem att det liksom inte gick att ifrågasätta. Jag hade jag glömt hela den tankegången och det var fascinerande att kunna minnas den igen. Det kändes som att ha glömt bort att jag tyckte att Vecko-Revyn var bra eller något.

(Går)dagens steg på vägen till att bli en riktig kulturtant: att tycka att det känns onaturligt att stilla titta på under en Flamencoföreställning på Dansens Hus. Jag hade gärna gått upp på scenen och kört kulturtantssvajet, den där dansen som Josef är så bra på. Kanske klappat lite.
Männen var så suveränt “Fula Skitiga Elaka”-flottiga trots sina krispiga kostymer, jag letade hela tiden efter ölmagar som inte fanns.

Undrade ett tag vad det var för gapig melodi som jag fastnat på redan under föreställningen, men lyckades precis identifiera den: Remedios Amayas flamencovariant som fick 0 poäng i Eurovision Song Contest i München 83.

att Tori Alamaze varken är medlem i Pussycat Dolls eller någon Nana Hedin utan en vanlig soulbrud som hamnade “between a rock and a hard place” och nu måste se sin Cee-Lo-producerade nästan ett år gamla halvhit Don’t Cha (wish your girlfriend was hot like me, ni vet) göra stor succé i en version av Pussycat Dolls featuring slentrian-rap av Busta. En lite mindre sofistikerad och mer plastig version, men ändå alldeles för lik för att vara en remix.
The multicultural female posse imitates Tori’s vocal inflections and adlibs to a tee, while adding Busta Rhymes to the mix and keeping Cee-Lo on production.

Ett tag var jag lika förvirrad över det här som när jag såg en censurerad version av Marques Houstons Pop that Booty-video och han INTE knäppte av sig byxorna i sista dansscenen. Som att ha drömt, men inte förstå hur i hela friden jag kommit på namnet Tori Alamaze (eller hur jag kan ha en så tydlig bild av hur Marques Houston ser ut i boxers för den delen).