Ur en intervju med Stuart Price, producent av nya Madonnaplattan:

So it’s fair to say that Madonna wouldn’t be where she is today without the Pet Shop Boys?

She really loves them as well. Because they worked with Bobby Orlando in New York really early on, and I’m guessing she would’ve been around there at that same period. So I think there’s a huge kind of cross-over there. It’s funny because when we were doing ‘Jump’ I didn’t think she’d know who the Pet Shop Boys were but she was the one who was screaming ‘Pet Shop Boys! I fucking love them!’

Inatt hoppade och skuttade jag mig igenom en hel dröm och idag känner jag mig faktiskt sjukt otrött, kan det bli så redan efter första träningen? Jag vill inte säga hur länge jag har haft mitt träningskort utan att träna men det var fan på jättetiden att jag kom iväg igår.

Åh gud, jag måste se så himla ful och rolig ut. Och jag vet precis varför, det är inte bara för att jag blir röd i ansiktet på en sekund och inte orkar riktigt allt, det är för att jag blir helt fast i att titta på hur ledaren gör rörelserna i stället för att känna efter i mig hur de ska göras, yada yada yada. Det går inte tala om för mig hur man använder en borrmaskin eller bowlar eller gör the loveslide. Min kropp måste lära sig det, inte mitt huvud, och den kan bara lära sig genom att prova. Och fan vad osugen jag är på det där prova, allt som oftast. Men bara tanken på att jag en gång skulle kunna stå där självsäkert utan nervösa händer och att flacka med blicken, att det skulle kunna kännas naturligt, gör att jag vill gå dit varje dag för att uppnå det så snart som möjligt.

Har ny svartbrun plastmatta från Senegal på det lim- och mattluddtäckta hallgolvet, Erics kommentar: “Är den inte lite plastig?”

Fredag

Efter jobbet åker jag hem till Rasmus där vi lyssnar på Mariah (Make it happen!) och dricker Rosévin. Sen ser vi på Idol och dricker ännu mer. Skyndar in till stan och Digfifesten på Nalen där Radio Dept. spelar och allt är toppen. Inser att jag är för full när jag träffar Billy Rimgard och hyllar honom (och hans musik) helt hämningslöst (jag är ditt största fan läge var det nog), jag klarar inte riktigt av att tänka på det. Då var det dags att åka hem.

Lördag

Tvättar. Dricker kaffe och läser alla gratistidningarna (QX Mats Strandberg är väldigt förtjust i Madonnaskivan - hurra!). Åker tillbaka till Hammarbyhöjden för Finspångsfestival med Malin, Carin och Rasmus. Vi ser på fotboll (varken Juventus eller Man United gör nåt vettigt) och har det mysigt men litet tråkigt.

Söndag

Läser Colum McCanns Dansare och lyssnar på Magnetic Fields (mer och mer övertygad om att den bästa musiken alltid görs av hbt-folk). Lagar lovely kycklingpasta och frossar mintchoklad. Ser “A personal journey with Martin Scorsese through american movies”, hur kan jag ha missat så gott som alla bra amerikanska filmer som gjordes mellan 1920-1970? Jag var litet nöjd med mina Howard Hawks, Billy Wilder, George Cukor och Alfred Hitchcock upplevelser men nu förstår jag att jag inte sett någonting alls. Om inte Martin Scorsese gör sina härliga voice-overs och förklarar varför det är så bra kanske charmen försvinner dock.

En röd strump/kondommössa till min egenvävda (konstigt ord, men självvävda låter som att varpen och inslaget parade sig av sig själv) Life Aquatic-halsduk. Det enda presenterat i det här inlägget som jag har råd med, men jag har svårt att tänka mig att det går att hitta en i rätt design, storlek, material.

En vit filtgrej med marinblå knappar, från Henri Lloyd (!!!), det är egentligen en rosa på bilden, men jag har försökt fixa så att den ser någorlunda naturligt vit ut.

Och efter att ha bildgooglat like crazy och letat genom hela herrskoutbudet på shoes.com kan jag, förutom att jag tydligen är något av en herrskofetishist (inte platta, spetsiga, krokoskinn och sånt, bara de från sport till blandning av sport/street/posh), konstatera det att de perfekta jodphursen inte står att finna någonjävlastans. Ni vet, blanka svarta (kanske t o m mörkblå), 2 cm klack, inte för breda inte för smala, guldspänne, sofistikerade, dyra men ändå liksom en vanlig syn. Jerns skor hade förut men inte längre.

Då det ändå blev en ganska svåruppfylld önskelista lägger jag till ett par raka jeans med lagom stora bakfickor (d v s inte damjeans-mini) och (vad som tydligen är) hög midja. Inte stretch och utan en enda jävla fejkslitning, tack.

Ida tjuvlyssnade på tre tanter på lunchrestaurant i Högdalen när en grupp män i kostym kom in: “Är det EU som kommer eller?”. Alltså tant- och gubblogiken!

Imorgon skriver jag högskoleprov och på söndag ska jag och Ida börja träna. Sen är det bara räkningar, hemtenta, restuppgift, jobbsökning, kvällskursansökan, tandläkarbokning, såndär cellprovtagningsbokning, hemsida och diska kvar. Och läsa vanliga böcker, kanske sy lite, vara en god moster och dotter, börja ta hänsyn till magkatarren kostmässigt och hålla kontakter vid liv.

Ja ja heja jippi jippi nu har jag också (som Rikard) trådlöst internet hemma. Hejdå fina trassliga jobbiga blå sladden!

Idag har jag kommit på att när jag dansar till hip hop, dancehall, reggaeton och dylikt – ni vet rytm och rumpskak och shit – är det som att musiken ger mig ett rum. Jag är inuti och det enda jag behöver göra är att känna efter hur väggarna ser ut för att dansa. Och nu menar jag inte in a mime kind of way. Det ger mig tydliga konturer och jag känner ingen osäkerhet. Givetvis och tyvärr beror det ju också på dagsform och alkoholintag, men det skiljer sig ändå från den musik som jag allra oftast dansar till nuförtiden, såndär elektronisk, där jag absolut måste ha druckit innan.
Den musiken ger mig i stället något som liknar påståenden som jag sedan måste förhålla mig till. Ungefär “okej det här är vad du får, vad ger du tillbaka?”, och jag gillar inte att bli utmanad så mycket. Jag har svårt för att finnas inuti den och det är något som jag har antagit är en förutsättning för att älska den högt.

Sen kom jag på att det måste vara så att alla dansar av olika anledningar, och att jag gör det för att det är det mest spännande jag vet och det mest trygga jag vet på samma gång. Någon jag pratade med sa att jag gör det för att uttrycka mig, för att så mycket av mitt känsloliv sitter i kroppen. Men det flumträsket fattar jag att jag ska bespara er.

När jag ska gå hem till familjen Clara och väljer att ta vägen via gatornas gata Repslagargatan (för min del relativt nyfunnen men den gick direkt upp på förstaplats på fiffiga-gator-listan när vi körde pirror på den under nämnda familjs flytt) kollar jag alltid skyltfönstret till lilla bokhandeln på Mariatorget och fastnar för origamiarken. Ja, det gör väl alla. Igår när jag stod och bläddrade bland dem kom det i alla fall in en till och drog precis samma replik som jag: Hej, de här papprena i fönstret…?
Nu sitter tjufyra av dem lite snett och vint på väggen där jag hade en ännu mer uppenbar filmaffisch tidigare. Jag använde tejp! Det straffar sig nog inte alls särskilt mycket sen.

Elmätaren ovanför hatthyllan är den allra finaste delen av min hall.

Höstkallt men lyckligtvis pengar på fickan.
Om 2-5 dagar är alla välkomna på läsfestival.

Mike Albo - Hornito: My lie life
Sigge Eklund - Det är 1988 och har precis börjat snöa
James Frey - Tusen små bitar
Anna Gavalda - Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans
Dale Peck - Hatchet jobs
Alistair Reynolds - Century rain

Och jag står för nassecollagen.