MEN ÅH CLARA OCH JAG BERÖMDE JU PRECIS VÄDRETS AVSAKNAD AV NEDERBÖRD. Jag behövde visst bara vända bort huvudet en sekund för att snöpisket skulle go crazy on my ass. Vi som ska ikea och nyårsförbereda och jag som gick upp klockan tvättstugesju för att kunna ikea och nyårsförbereda. Nu har jag mest lust att leka skyddsrum med the R och det som finns i kylen: keso, lingonsylt, parfym, tonfisk, senap och en utgången folköl från Danmark-Sverige EM 2004. Allvarligt, det ser ut som att någon lagt ett vitt photoshoplager med opacitet 30% över hela verkligheten där ute.

Ooh it makes me wanna step in the name of love, snap in the name of love, clap in the name of love.

Igår fick jag en julklapp av Clara, det var det enda plagg jag reagerat på under H&M-klappjakt, en tröja jag stått och dragit i fast jag inte hade tid eller råd. Och den köpte hon utan att veta! Förmodligen ungefär samtidigt som jag stod och drog i den. Jag har ingen passande kommentar med eftertryck till det men jag tycker att det är amazing.

Ikväll åt jag middag på en restaurang som jag inte besökt sen jag och Eric var där typ 99 och en man vid bordet bredvid satte i halsen, hostade hur länge som helst, gick på toa, kom tillbaka och sa “hela biffen kom upp!”. Det var ett av de få tillfällen kollektivgrejen funkade som den skulle, d v s söndagstråk som blev till spännande restaurangbesök bara för att båda råkade kunna samtidigt och inte behövde ringa upp någon och fråga, eller jag menar det är väl sånt plus pyjamaspartyn och motowndans under disktorkning som flera människor i samma lägenhet ska resultera i? Och innerliga samtal över koppar med rökigt bryggte också. Vi snodde mest varandras rostbröd och klagade på att bollkudden som brukade användas som fotstöd luktade fotsvett. Äh jag klagar inte.

Jag och mina kvinnliga familjemedlemmar skulle gå på dansens hus men det var inställt så vi hyrde “Shall we dance” och “Orlando”. Haja hur bra en blandning skulle bli, bort med Gere och medelåldersfeelgood från den första och mindre kostymdrama i den andra. Ah skönheten i en kärleksaffär mellan J- Lo och Orlando, jag tror fan att de tillsammans har allt. Dansen, perfekt sittande assnygga dansoutfits, tight hårknut, ehrrm latiniteten (hon… konnoterar det latinamerikanska?), genomskinlig hy, rött hår, androgyn utsökthet, jätteroliga peruker, ett slott och så några countertenorer varav en är Jimmy Somerville, den ultimata mosgrädden.

Mina bästa julklappar var tre exemplar av de grymmaste trosorna som annars är tagna ur produktion*, en flaska champagne och Kalles gigantiska (70 x 99!) fotopappersutskrift på mitt Platsen-projekt från i våras. Den är så fresh att jag inte kan fatta att det är jag som är upphovsman, synd bara att jag inte tänkte på att ändra proportionen till 100 hög för jag har inte råd med ramverkstad och en centimeters vit passepartout i nederkant är väldigt I don’t think so. Det hör man ju: passeparTOUT inte passeparnederkant.

*Alla mina favoritmodeller på kläder och hårnålar försvinner. Jag har en Blåvit läggning. För mig är jeans Levi’s, men denna obstinata uppfattning är under revidering då de nästan bara har skitfula tvättar och inte längre någon jeansmodell med perfekta bakfickor, de har alltså slutat med JEANS i den Blåvita bemärkelsen. Ett par jeans i idévärlden har inte längre ens en blek kopia i sinnevärlden.
Promenadskor är Clarks, sneakers Nike, hårnålar H&M (när de fanns i guld och i perfekt längd och utan vass kant). Det verkar förmodligen trist och jag har ju mina turer iväg från det, men det återkommer alltid och oftast blir jag som mest Blåvitt-fundamentalist när jag ser onödiga butiker och onödiga plagg och ja… tjafs och konstfiber. Eller när en ingrodd och oumbärlig pärla i den materiella världen goes out of style och slutar tillverkas.
En konstig blandning av konservatism och socialism och minimalism och svartbrillad AD-ism från 90-talet och tantism och märkeskåtma och lyxism, för smycken ska ju fortfarande (i idévärlden) vara i guld och stickade tröjor i oluddig kashmir och diamanter från Tiffany’s. Kanske en strävan efter total genomtänkt finkalibrerad utsökthet anpassad till bara mig. Äh det här går inte ihop.

De här låtarna har jag lyssnat hur mycket som helst på i år utan att tröttna.
Tydligen är det mina favoriter. Bara hits. God Jul.

Bodies Without Organs “Voodoo Magic”
Mariah Carey “We belong together”
Antony & The Johnsons “Hope there’s someone”
Mr Suitcase “While we’re learning to forget”
Le Sport “Tell no one about tonight”
Madonna “Hung up”

Första bänk på teater var något av en pärs en såhär trött dag. Inte att det var segt eller så men det blir sån känsla av entrapment när man vet att det aldrig kan komma på fråga att sluta ögonen ens två sekunder. Inatt fortsatte jag nämligen min tradition av magkatarrsutbrott kring födelsedag och jul och vaknade vid fem eller något sådant. Sen har jag varit lite alkoskygg på sista tiden och den kontrasten märktes idag. Rhubarb inte bra. Min syster räddade med bananer, mjölk och ostkaka och bjöd hem mig imorgon för att Magnus tydligen blev seriöst upprörd över att inte ha fått fira mig med tårta igår, han började låtsasskriva en inköpslista med tårtingredienser.

Undrar vad proffsmagdansöserna i Sultanens hemlighet tycker om Melinda Kinnamans försök, och hur Erland Josephson kan behålla närvaron och inte missa en enda grej när han ser ut att sitta och lida på sin flygande matta. Han gjorde mig nervös och sorgsen.

Nu ska jag se Will & Grace tills jag storknar.