Det här har verkligen blivit min egen show & tell-timme. Jag skulle vara en utmärkt tredjeklassare.

(Åsa 242 posts, Clara 44 posts, Nicklas 18 posts)

Ondeplan med mamma, pappa, två storebröder och en storasyster (1976 - 197?)

Åskregn Dryg Kokos med mamma, pappa, två storebröder och en storasyster (197? - 1982/3)

Polensnack med mamma och en storebror och sen pappa igen (1982/3 - 1998)

Barmars Behag med Eric och Magnus (1999 - 2000)

Barns Gods med Clara (2000)

Udd Senap (2001 - 2003)

Konstnärens systrar spelar schack (1555)

Vi läser om kön och blick nu och fan för mig men jag slutar nästan lyssna när vi kommer in på objektifiering, när det handlar om kvinnohistoria. Det fastnar inte och jag känner mig seriöst ointresserad. Egentligen kan det inte ha med “tjat” att göra för det är ju inte så att den sortens diskrimineringsfrågor som jag nästan alltid reagerar på är direkt nya/fräscha heller. Det kanske är någon form av eklips (om det finns ett sånt ord som går att använda såhär) som sker. Som att jag är in denial precis som backslickkvinnan på Svenskan.

Men jag känner mig själv och vet att jag kan bry mig om vad som helst bara jag hittar rätt infallsvinkel så nu har jag börjat med att haka upp mig på namnen. Artemisa Gentileschi visste jag om, men haja att konstnären (tillika personen längst till vänster) bakom målningen ovan hette Sofonisba Anguissola! Alla hennes systrar var konstnärer, men hon var underbarnet och uppmuntrades av Michelangelo.

Här får Nicklas en målning av Walt Whitmans kompis Thomas Eakins: The Swimming Hole (1884-85). Han var lärare på the Pennsylvania Academy of Fine Arts och här badar han med sina elever. 1886 fick han sparken när det att han tog bort höftskynket från en manlig modell under en krokilektion med både manliga och kvinnliga elever blev droppen som fick provokations-bägaren att rinna över. Tydligen är det här en form av nakenhet som var provocerande realistisk och sexuell.

Min stränga svensklärarinna i högstadiet myntade uttrycket Såskopp för skribenter som överanvänder “så”. Inlägget under är ett ganska jobbigt bevis på att jag har slappat ihop mig till en sån, för även om hon nog menade mer åt “sen så åt vi mat”-hållet så är det helt klart bara fult otänk och inte ens ett lamt försök till stilistisk upprepning.

Jag är så förtjust i linjen och önskar så hett att han inte såg så fånig ut.

“Jag såg mordet på Palme” var så grymt bra och rörande. Nu vill jag bli polis igen. Jag förstår om det kan verka konstigt för både här och i Lasermannen verkar de ju helt dumma i huvudet, men det är något… Jag kanske inbillar mig att jag skulle bli den där vettiga som lyckas undvika ruskiga fördomar, svartvit käckhet och uppgiven bitterhet, som kommer in och klarar skivan. Eller så är jag bara ganska less på kulturrr och önskar mig mer samhälle och verklighet i den här lilla skyddade världen jag hela tiden glömmer att lämna. Prinsessan vill ta bort de tjugo jävla madrasserna från ärten, för som vi alla vet känns den ju i alla jävla fall oavsett madrassmängd.

Kan inte vår läsare i Umeå säga hej? Jag är nyfis!

Nu går någons brandlarm.

Varför är det här så sjukt roligt?

Jag har bott i Åskregn Dryg Kokos, Polensnack, Barmars Behag, Barns Gods, Udd Senap och Smeknamn ID Z.

Förlåt mig för vad I’m about to do. Ni förstår, jag försöker läsa, men istället 1) planerar jag alla filmer jag ska hyra på mammas pensionärsrabatt när jag blir fri 2) funderar jag över vem som kanske vill se Oscarsgalan med mig 3) drömmer jag om öl 4) rensar jag i sms-arkivet och får för mig att skriva ner mina favoriter (antagligen för att känna att jag har ett liv trots att vissa är skitgamla):

“hur kom jag hem? jag minns inget. jag har tydligen spytt.”

“Sjukt väder! Italienare har inte världens personligheter - tänk på Totti. Köp bakelser och låtsas att du är en rik romanfigur.”

“Jag gittar härifrån. Det var så länge sen vi träffades, till det. Ringer när jag kommer till söder.”

“Jag älskar er också fast ni är BÖGSATAN!”

“Hej, såg precis en skitsnygg tjej på perrongen i bandhagen som såg ut som du. Var det du?”

“‘Komplicerade mönster’ en självbiografi av åsa n.”

“Enligt rättstavningen: Bra, ära, åsa och apa.”

“Världens bästa MMS!”

“Jag hänger utanför din port, ungefär som i harlem.”

“Inget är för fint för dig hälsar J och jag kan bara instämma.”

“Åh, fun! Har en Saab-navkapsel hemma som jag hittade i Uppsala och fylle-fick för mig att du ville ha.”

“Club Zebra - vilken låt!”

“alltså det här blev kanske mer pinsamt än planerat, but i still love you”

“Grattis i efterskott! /david”

Att sitta i plugghålan en fredagkväll medan grannarna har fest kändes lite väl Afghanistan. Bara sorlet och alla dörrpling gjorde mig smått störd i huvudet så jag köpte sushi och åkte hit till mammas arbetsrum. Via vardagsrummet och Let’s Dance förstås. Och via att ha underrättat min huvudlärare om att hissen var trasig när han stod och väntade på bottenvåningen i mitt hus, antagligen för att åka upp till min våning och gå på festen. Det andra skumma trapphusmötet den här veckan som får mig att undra över signs, just detta tar jag mig friheten att tolka som ett tecken på att min tenta kommer gå fint och att jag inte ska panika.

Jag älskar att lära mig saker som jag aldrig begrundat men som känns som att jag redan vet för att det är så logiskt och för att det passar så väl i min hjärna. Ja, alltså om jag bortser från “det här borde jag ju redan ha fattat/vetat”- och “är det inte lite förutsägbart”-aspekten och mer ser det som att någon nynnar en melodi och jag bara lyckas nynna med och lära mig fortsättningen utan ansträngning. Dagens melodi fanns i en text som jämför Jackson Pollock och Norman Lewis, en svart samtida konstnär med liknande uttryck, och tar upp varför Pollock ingår i kanon och inte Lewis. Den handlar bland annat om Harlem innan andra världskriget och att vita gärna hängde där i kultur- och nöjessammanhang och hur kriget sen ändrade på det:

“But in the forties whites no longer went freely to Harlem. World War II ended that earlier period of exchange, for it made obvious a troubling dual standard: the practice of segregation at home gibed awkwardly with the attack on fascism abroad. This reality was too uncomfortable for most white Americans of the period to face directly, and the consequence was that African and African-American culture were swept under the rug. At the same time, the war heightened black resentment, for it seemed self-defeating to fight for a democracy that segregated schools, buses, baseball, the armed forces, and even transfusions of blood.”
(Ann Gibson, “Recasting the Canon: Norman Lewis and Jackson Pollock”, 1994)