I spy, what do I spy? CLARA! Här i kulisserna, åh. She’s home, she’s home. Och så är Kalle i stan.

I omslaget till “Till sista andetaget” ligger YTTERLIGARE en “Välkommen till familjen”-skiva så gissa om jag liksom ägnar lite för mycket tankeverksamhet åt att fundera över vad just den där jävla filmen vill säga mig. För mig blev sensmoralen mest att det är okej att byta till sin tjejs/killes syskon om förhållandet inte är a match made in heaven och om båda i förhållandet gör samma switch samtidigt.

Jag tyckte verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen om.

Tro aldrig att du har pratat med en människa för sista gången. Jag älskar cirklarna, att en månad för tretton år sen kan kännas som i alla fall nästan igår, att jag inte var bortglömd.

Det är varmt, jag har värmeböljaoutfit (tyvärr inte behå, basketshorts och stadiumbadtofflor bredbent i en korgstol som Josef och Karin tror att jag har när jag röker en feting, haha nu får man undra om jag brukar göra det eller äh jag är för pryd och faktum är att min morbror blev upprörd på fjortonde juli när han fick höra att jag aldrig provat, jag tror att jag skulle ha kanske en papegoja på axeln också) och Clara textade precis att hon mött Madeleine Bernadotte någonstans på rivieran. Mat har blivit en sån issue, jag är fixerad vid att känna mig mätt på rätt sätt och är aldrig sugen på något förutom riktiga biffar och broccoli. Igår gjorde jag och Nicklas fredagsrutin på systemet och ICA och kom hem med tournedos och pommes chateau (Nicklas sky o m g!) och drack vitt vin och Rom i Regnet på balkongen och då var jag nöjd och mätt alla timmar ända fram tills jag somnade till Nick Lachey, men det går väl inte att äta biff varje dag och idag orkade jag bara köpa pizza och jag gillar ju inte pizza för den landar på fel ställe i magen.

Nu ska jag se en indiefilm som verkar vara för indie för mig och då menar jag inte independentfilmig utan den där musikgrejkulturen, eller en fransk dramathriller eller t h e franska klassiker jag somnade till i gymnasiet (apropå indie).

När jag kom hem inatt hade jag Nick Lachey på repeat i en timme och nu vågar jag inte kolla volymen.

Jag went a little Roland Barthes i fotohögen inatt.

Igår när jag gick förbi Thaibåten var jag tvungen att gå sakta och nära för att de spelade Got to be there, en låt jag hade på en bildvinylskiva med några greatest MJ- och J5-hits och tillhörande affisch som jag köpte i Farsta centrum för 24,50 i ihopsamlade mynt samma dag jag slutade femman eller sexan eller sjuan.

Först sov jag äntligen ut, sen åt jag lunch och solade med min syster, sen skjutsade hon hem mig för att jag skulle hämta hit (lånar större lägenhet) saker, sen duschade jag bort D-vitaminen och gick till kryptan för två drinkar, sen tog jag och Kim båten till Hammarby sjöstad och gick på Max, sen fick jag för mig att min illrödrosa jacka störde folk för en man gick in i en pelare och bilar höll på att krocka o s v, sen gick jag över skanstullsbron och förbi utanför Nicklas kontor och sen fick jag ett sms från ett okänt nummer som såklart var från Tove för det brukar hända saker med hennes mobil. Och nu ska jag till Debaser (!)

Luke Wilson och Diane Keaton var okej men Claire Danes är verkligen aldrig aldrig okej. Och mycket störigt med en döv bög som är ihop med en svart kille för att de måste skildras så mjukt och vara jätteälskade av familjen. Den svarta killen är såklart jättebra på att laga mat och råbundis med svärmor. Fungerar sånt som undervisning för amerikanerna, att de får lära sig att döva, bögar och svarta också kan vara dedicated familjemedlemmar, att döva också kan ha lagom kvick humor.

Mest okej var Q&A session with the cast bland extramaterialet, hoppas Luke Wilson och Rachel McAdams blir ihop.

(Det här är inget filmtips, den var rätt dålig.)

Jag älskar Nick Lacheys låt. Nyss hyrde jag fem filmer i en vecka, men jag har varit i något slags förvirrat tillstånd hela eftermiddagen, som i en bubbla, så jag måste ha tagit fel för i min väska ligger Välkommen till familjen, en film jag inte ens hört talas om, en film som svd tycker är fräsch och skojig och Expressen tycker rör vid hjärtat. Men Luke Wilson och Diane Keaton känns väl okej. Och jag vill inte ens berätta vilken film den råkade ersätta. Sen på sevvan ångrade jag starkt att inte Jennifer Aniston var med ett enda uns i någon av filmerna så jag köpte uk-Elle där det står att hon och Vince ska prata kärlek, sex och shopping. Jag älskar Jen & Vince, det var förra sommarens stora glädje. När vi startade bloggen planerade jag en kategori som skulle heta “Det var inte bättre förr” där de skulle vara med. Synd för mig att det var värsta fejkgrejen av Elle, de är inte med på bild ihop och verkar bara prata om The Break-Up. Jag sa ju det, en jävla BUBBLA, hur kunde jag gå på det.