Story of our lives (yada yada). Jag och Mariah blev kompisar i högstadiet, som MTV-slukande fjortonåring köpte jag hennes debutplatta 1990 och lyssnade på tonåringars vis enormt mycket på den (hade jag haft oktaver hade jag karaokeknäckt nu). Vi var båda ganska clueless men välmenande. Det var nog här jag på allvar fick smak för housepianon och Diane Warrenaktiga ballader när jag tänker efter. En lugn och fin tid, men saker skulle snart kompliceras.
Vi hade skolmiddag i nian och jag hade en hyfsat snärtig och ungdomlig lärarinna som bordsdam (vill minnas att mina mer testosteronstinna klasskamrater gärna bytt plats med mig). Vi började prata om musik och hon frågade mig vad jag lyssnade på. Jag svarade snällt ungefär: “Madonna och Pet Shop Boys.. och tja soulmusik”. Det senare fick hennes ansikte att lysa upp och hon såg på mig med större intresse än vad mina femton år förtjänade. Som väl alla vid det här laget gissat lade jag upp min kompis Mariah på bordet. Ljuset i hennes ögon slocknade direkt. Jag borde väl ha konfronterats med hela fel/av/ute-konceptet tidigare men no such luck. Här föds den ängslighet jag hade förskonats från tidigare, men som följde mig till Stockholm. Mitt jagsvaga jag placerade dock lydigt Mariah i guilty pleasurehörnet av skivhyllan. Den var rätt tom då. Det är den igen nu.
Vi fick våra smällar men stod pall. Under gymnasiset sedan började Ms Carey ta av sig kläderna och frottera sig med Puffy och hans posse. Min musiksmak var pinsamt vit som sextonåring (en Mary J platta gör ingen Summertime) så jag tror inte riktigt jag förstod vad hon flirtade med, eller vad jag flirtade med för den delen heller. Törstande efter auktoritet kastade jag mig över den nya tidningen Pop och utvecklade mitt musiköra (eller mitt fuktade pekfinger beroende på vem du frågar). Där dök hon upp igen, min gamla kompis, fast nu på årsbästalistorna istället. Detta gav mig viss upprättelse (jag visste väl att det var bra) men också skamkänslor (jag hade inte stått upp för min musik utan rättat mig i ledet). Men vi började båda få respekt. Sen hade jag självklart också en crush på Puffy.
Mina twentysomethingår flyter samman väldigt lätt. Det glimrade till här och där. Med jämna mellanrum släpptes fantastiska små popsoulsinglar som flaggade för min egen utflykt till den svartare delen av Billboardlistan. Även om Mariah fått stå för regnbågarna. Vi möttes några timmar i Globen häromåret. Jag och Clara blev ordentligt underhållna. På sitt fjärilsbesatta hybrissätt har hon skrivit sig en låt som hon kallat Mariah’s Theme. När hon framförde den var inte ett öga torrt, jag lovar. Ett av mina bästa konsertögonblick (trots denna text är inte Mariah på min topp tio i stort, så det betyder något).
Vad kan man säga. Jag trettioårskrisade och Mariah gick i bitar. Men så vände det igen.
Soundtracket till detta var förstås hennes nyutsläppta Mimiplatta och i synnerhet singeln “We belong together” som lätt är en av 2000-talets bästa singlar.
Tillsammans går vi med högt hållna huvuden litet lätt könsöverskridande mot solnedgången.
They can try, but they can’t take that away from me.
Nu ska jag städa i en struthatt av tovad alpacka, Mäser-långkalsonger i våffelstruktur samt en Nike-collegetröja med trasiga muddar som Clara tycker passar bättre på Kalle än på mig. Det kunde även ha varit med en voluminös underkjol i benvit tyll om min syster lämnat tillbaka symaskinen.
Det är typiskt hetöra-väder. Jag tänker på strumplästsuppställning i det där rummet som jag inte minns namnet på men det var inte lägerbålsrummet eller juniorrummet utan det där vita med en grön rand där man spelade trashockey, lekte molekylen och ropade Stigfinnarna. Clara var Bamses farmor där och oftast tog de där hemska/jättepirriga klädstrecken plats där. Ledarna måste ha ångrat sig varje gång för vi offrade oss alltid för mycket, första gången slutade jag m fl i bara tr*sor och scouthalsduk som top. En gång startade en ljusstafett där när jag var utlånad till annan patrull och fuskade så att mitt span i rätt patrull fick eld när hans ljus slocknade och how I loved it att kvällens skämt efter det var “D tände på Åsa!”
Nu ska jag googla “sy en underkjol” fast min symaskin är utlånad, jag FÅR inte få för mig att sy för hand bara för att det är det här jag är uppe i just nu och för att jag har värsta volangidéerna från den där jävla kostymkursen när jag gick i textilklassen. Ni anar inte vilken rolig sorts shopping jag har gjort idag, fem små påsar från ickeklädbutiker och sen en liten liten flaska tryffelolja som grand finale. Återigen samma prioritet som att bada i åsnemjölk.
På samma sätt som Dizzys kinder är gigantiska för att han har ett sånt blås är Stevies hals sjukt big för att han har en sån satans jävla pipa. Jag har lite problem med att hitta den här biten, så om någon har kan den väl höra av sig.
Tycker Diana verkligen att det är okej att Patti LaBelle tar över? Varför den låten på en Motowngala? Och fanns traditionen med kändismassor som sjunger ballader innan We are the world, eller är det här en direkt ring i vattnet? George Michael?
Det var så länge sen jag var i “videoaffären” att jag råkade hyra tre på en gång trots att distraktion och verklighetsflykt ligger ungefär lika långt ner på prioriteringslistan som att bada i åsnemjölk. Först ska jag se Bandidas bara för kvinnornaaa och Mexico och för att jag inte orkar något annat efter fotboll och basket med samma nya födelsedagsfotboll på Högalids skolgård. Henrik är en kort snart åttaåring men satte många fler bollar (jag kan ju fan inte ens terminologin!) än jag. Trots detta var det ett mycket tillfresställande häng då jag kände mig exakt som den trevliga (men tuffa!) moster jag borde vara oftare. Sen blåste vi med ett sugrör på en liten frigolitboll så att den flög och vi blev vindögda och fick syrebrist.
Once you go tryffelolja you never go back. Den fick mig att börja receptsurfa den här lördagnatten efter säsongens Elf-kväll och innan kära kära Henriks åttaårskalas imorgon (love him men hate leksaksshopping och är mycket stolt över att bakfull ha klarat sådan idag). Nu är jag inne på chokladthingies jag ska baka.
Min hemliga inköpslista:
- vit fuskpälsboa på metervara
- vitglittrig underkjol
- röda små inneskor
- rött filtaktigt tyg, så styvt som möjligt
- skärt filtaktigt tyg, så styvt som möjligt
- lösögonfransar
- candy canes
De en och en halv sista säsongerna av Will & Grace verkar tyvärr tillhöra fenomenet “två säsonger för mycket”, men jag drar ändå ut på varje avsnitt för det fååår inte ta sluuut. När jag var på en kursgrej en gång var där en newyorikansk eh ledare/lärarinna som bott i Sverige länge men fortfarande bröt sådär grymt. Hennes huvudnummer var “You could drive a person crazy” från Stephen Sondheims Company, en låt med en hel del dobidoo och ljudeffekter och nu när jag har hört originalet vet jag att hon fick med allt inklusive handrörelser. Hur som helst, att det förekommer Sondheim-låtar i W&G är ju ingen överraskning alls men åtminstone tre av tillfällena har det varit just från Company, min första och nästan enda kontakt med Sondheim och en skiva i min hylla som jag fått liten respons på när jag försökt missionera. Så känslan när Debra Messing tar fram sin allra falskaste röst och gapar “Being Alive” är liksom att det är just för min skull, att det inte är konstigt att uppskatta dålig 60-70talshumor i ibland ganska oskönsjungen Broadwayform utan att ens ha sett föreställningen.
(Kan något “tillhöra” ett fenomen? Typisk form av ordblandning som jag ogillar men jag kunde inte åstadkomma bättre just nu. GUD! Det blev plötsligt så tydligt hur jag nästan alltid bygger meningar: “bla bla bla konstaterande, MEN bla bla bla”)
