Om gårdagens regnskog var kongolesisk är dagens frickin’ Amazonas.

Jag är inte ett pack-geni.

sv.wikipedia.org/wiki/Peristaltik

Alla barceloneser kommer tro att jag är gravid (jag hör alltid det ordet i huvudet som Leila uttalade det, med samma betoning som David) för nu har jag snart sytt klart den andra hängselkjolen, en i denim och med annat rynk och dragkedja i sidan istället. Det har jag egentligen inte tid med, tiden går extremt mycket snabbare vid symaskinen än i t o m photoshop.

Regnskog i lägenheten igen för att jag snodde till mig en tvättstugetimme utan tid för tork.

Säsongsfinal-House var trist. Jag kunde inte sätta betyg på tv.com för jag vill bara sätta tior.

Tänk om det bara är att jag gillar drama för att jag inte vill ha allt verklighetssunk in my face, att det bara är eskap-o-rama trots alla serier där folk är dumma och dör hela tiden, att sånt är okej om det är inlindat i the magic of the drama men att jag inte vill veta om den del av verkligheten som dålig teve står för. Eller vadå tänk om, det ÄR ju så och inte särskilt överraskande.

Jag gillar ju inte när det hävdas saker som att demokrati är en dålig idé för att t ex den sortens musik som är kommersiell är just kommersiell. Ni vet snacket. Alltså slentriandiss av kultur som pöbeln valt, av produkter och cyniskt målgruppstänk. Det är säkert inte av någon särskilt fin anledning, har troligen jättemycket att göra med precis samma sorts önskan att vara alternativ och speciell som pöbeldissarna sysselsätter sig med. Men det har i alla fall varit en övertygelse länge.

Nu har jag helt plötsligt börjat känna snobben i mig, en frustrerad ilsk snobb och det handlar om teve SÅKLART. Det är ingen direkt nyhet att jag är part elitist men jag trodde liksom aldrig att det skulle handla om dokusåpor och dåliga serier, jag trodde att jag var okej med skräp. Men det är jag inte för fem öre, jag har börjat bli skitarg på allt dåligt som produceras. Jag hatar Top Model och det där. Jag vill att allt bara ska vara smart/svårutkrystat/finslipat/briljant/spännande/väluttänkt/väl regisserat med perfekta skådisar och inte dåligt regisserad verklighet med dumma jävlar. Åh det är samma känsla som den som ledde till att jag kryssade över dumhuvuden i skolkatalogen. Live and let live bor inte här längre.

Alltså att jag missade den här mannen under min Wodehouse-noja i högstadiet och bara fokuserade på Stephen Fry (och Jeeves). Jag har liksom found ways to love England igen, men bara väldigt sparsamt och petigt.

Jag väntar mig inte så mycket av det här men Archiduque feat. Ida ska åka till Barcelona snart så tipsa gärna om grejs i kommentarerna. Tre Två av oss har bara mellanlandat där trots 30+ och typ medelklass.

När jag väl fick lägga huvudet på kudden igår kväll tänkte jag “det kan inte vara SANT, får jag verkligen sova nu?”, så lång dag var det. Men rolig och överraskande. Min ihopklumpande analys av femåriga pojkar (för det var fem stycken såna jag hjälpte att vakta): kaxiga men så sköra så sköra. Ena sekunden diss av något töntigt jag sagt, andra gravallvar för att jag sagt ifrån på skarpen eller eh råkat kasta ut en godispåse från fiskdammen i någons huvud (det gick bra: “min påse var vild!”). När Magnus tackade för sina presenter kramade samtliga honom väldigt kärleksfullt i tur och ordning.

På det efterföljande släktkalaset hämtade sig allting efter oro över att pappa var sen och inte svarade i mobilen i och med att han kom och sen BÅDA mina bröder. Jocke monterade en lära-sig-cykla-pinne på Magnus nya cykel så att vi fick se dennes första tur utan stödhjul på Högalids skolgård, sen ville han absolut cykla till Långholmen, “Hångholmen”, och allting slutade i en långpromenad med mackkastning för mig, Jocke, Camilla och mina systersöner. Magnus vägrade ha pinnen på cykeln så Jocke fick springa efter med krökt rygg tills Henrik lånade cykeln.

Dagens finaste var nog när Magnus som i vanliga fall rusar i förväg som en raket gick sakta bredvid sin käpp-morfar i trappen ned och tittade nyfiket på hans fötter, visste att morfar inte kan springa efter. Henrik var alltid jätteduktig på det men speedy gonzales-Magnus brukar inte vara lika varsam.

Magen måste läka till på fredag, it’s killing me fan. Imorgon ska jag vakta ett barnkalas, det har jag just nu inte så mycket lust med. Men jag ska nog köpa en liten plastkatt till Magnus, en av samma sort som hunden han fick i julas och sa “den här har jag inte önskat mig” om när han öppnat men sen blev mycket fäst vid och skulle ha vid tallriken, i badet och på dagis. Jag köpte den för att jag ville ha den själv, den var perfekt mörkbrun med långa öron och en mintgrönvitrandig toppluva i trikå. Och jätteliten.

Det har varit en lugn men rolig kväll hos mamma, hon berättade att hon sett ett avsnitt av House med påföljande fnysning så att jag började asgarva, sen om Jane Fondas självbiografi med en mycket rolig felsägning på ett ekivokt ord som fick mig att storkna av skratt för att den (felsägningen) så mycket avslöjade generationsklyftan oss emellan. Den är ganska stor liksom, och vår relation funkar bättre ju mer vi är medvetna om det och inte fastnar i att vi borde förstå varandra jämt för att vi är så lika. Bland annat är vi båda sådana att vi inte kan ta ögonen från rörliga bilder, även när det bara är reklam på teve ser min mamma ut som att hon är about att få reda på meningen med livet.

Efter bio och mathandling med Nicklas och drink med Ida fick jag helvetesmagkatarr till L word-avsnittet med Danas begravning och drömde sen hetsmardröm om någon form av våningssängsläger och att vara segast med packningen inför hemresan och råka packa fel saker och äntligen komma till bussen full av suckande lägerkamrater men bli tvungen att gå tillbaka till huset p g a glömda hörlurar och sen ÄNTLIGEN vara klar men ramla av den extremkrångliga stegen upp till bussen för att busschauffören, en av mina gamla scoutledarcrushar, tagit för givet att jag redan var på och rivstartat. Puh, är inte helt säker på den där meningen, tempus och sånt. Jag stod kvar på landsvägen och ropade efter bussen och tänkte “är det SÅHÄR det känns”. Mobilen funkade såklart inte, det gör den aldrig i mina drömmar, ungefär som att fantasin inte räcker till för hur en mobil funkar.

Ida och jag reminiscade bland annat on vårt första Lollipopår när vi fick sova i en villa full av störiga killar och på morgonen hade jättelite pengar och Clara fick dela en taxi med någon för att åka och handla typ bröd och sen hade köpt CIGARETTER trots vår skrala kassa. Jag och Ida rökte inte alls då så vi var sjukt upprörda. Det vi inte mindes var varför vi hade så lite pengar med oss och om Claras del i den helt plötsligt gemensamma kassan kanske var störst och därför rättfärdigade hennes prioritering. Jag mindes inte om mina föräldrar visste att jag sov i det där huset, men däremot hur kräsen jag var och inte alls bara ville ha någon limpa och hur dåligt jag sen mådde hela dagen och fick köpa en hamburgare med bara bröd och burgare för att festivalen hade så sjukt dåliga matstånd första året och hur jag sen var nykter medan Clara och Ida crowdsurfade till typ Kent. Jag har aldrig crowdsurfat så jag vet inte ens om det heter så, stagediva stämmer ju inte. Jag hade röda Levi’s, mörkblått eh typ brottar?linne och mörkblå Simple-sneakers. Mina höjdpunkter var Chemical Brothers och Pulp, att titta efter en kille som hade spytt på min jacka en gång (när den var av) och att lämna meddelanden i sextonåringarna Magnus och Erics tält. Jag var extremt omogen trots att jag var inne på mitt nittonde år. Just det, Hooch! Det var kanske därför pengarna tog slut, för att vi övergav vår plan att hetsa i oss medhavt på campingen och köpte inne på området istället.