Men jag minns en gång när jag bodde i Aspudden och inte mådde så bra, en kväll som slutade med att jag fick åka hem till någon. Att jag såg Dawson’s Creek i ljusblå pyjamas med en folköl och tänkte: Visst alla de här hjärtslitande samtalen på bryggor och när de erkänner något skitjobbigt på ett tak, alla de där ögonblicken, men allt EMELLAN då, mellanrummen när man ska komma över eller deala med, hur står man ut med dem? När man inte längre är i brännpunkten, allt det gråa.

Jag tänker inte riktigt så längre för jag är inte hjärtslitande-junkie på samma sätt (och är numera fysiskt oförmögen att se längre än 3 minuter i sträck på ett DC-avsnitt), men det var nog mitt första formuleringsförsök på en viktig grej med mig.

Nu skinkmacka och en grej på skärmen som jag hoppas kommer handla om en skakig färd i skyn.

Haja att jag ska se den här. Om typ två timmar. Alltså på ett sportlov. Med svenskt tal.

Det är nog min första sån uppoffring. Och min syster ska också vara med så egentligen behöver jag inte.

Att jag aldrig brytt mig om att leta upp Tevin Campbell alltså, fast jag haft namnet i huvudet sen jag tyckte det var konstigt i Elle för antagligen 17 år sen. Fin rådjursdans och falsettskrik utlovas.

“Jag ser bara ögonblick som jag vill uppleva. Splittrade ögonblick utan sammanhang. Jag känner mig instängd av tanken på en kedja av ögonblick som hör ihop. Samtidigt som jag säkert inte mår bra av av bristen på den kedjan heller.”

Är det därför jag gillar minnen, detaljer, youtube, hitlåtar? Och inte cykler, rutiner, sånt man måste göra kontinuerligt? Vad kom först och hur ska man hinna med allt i det här personlighetsbygget? Är det därför jag sorterar om allt, målar upp egna sammanhang, måste hitta vem som är Frodo i Lost och veta vilka av mina kollegor som är födda i eld-tecken och tycka att alla hela jävla tiden är lika varandra. Jag vill inte ha den påbjudna sammanhangskedjan. Jag suddar ut ett slut av en film så att jag kan älska den, den behöver inte handla om det den tydligen ska handla om om jag frigör ögonblicken. Förut kunde jag bli ledsen av att minnas sånt som inte längre är, men nu har jag överförfinat konsten att låta förflutna ögonblick sväva fria från det som hände sen. Det kan låta skickligt och praktiskt och bra, men jag tror det är en smula sjukt. Inte för att det egentligen leder till försköning och att jag använder minnena som snuttefiltar för det tror jag inte att jag gör, bara att det inte blir verklighetsförankrat, terrorbalansen slits isär och yin sjunker till botten och gömmer sig. Man ska vårda minnen, det är väl ungefär där jag är nu, men jag skulle kunna vara på väg mot att börja silverputsa dem varje söndag och lägga dem längst fram i vitrinskåpet i finrummet. Och sedan göra detsamma med olika favoritögonblick ur filmer, teveserier, musik, drömmar. Är det en konstig tidsuppfattning där jag tänker att det som är nu kommer alltid vara (som när bushmannen blir fängslad i Gudarna måste vara tokiga) och för att fly undan det har jag slipat min eskapistiska förmåga så vass att den kan hugga ihjäl vilken verklighet som helst. Jag tycker att det är en paradox att vara dålig på att leva i nuet men samtidigt älska ögonblick och tro att det bara är nuet som finns.

I fredags la jag alltså in “moralisk” på min egenskapslista, idag lägger jag in “romantiker” upphöjt i två, just för att jag inte tror på himmelen på jorden och därför fokuserar på en himmel som aldrig kan bli verklig. Det här att vilja ha något som inte finns.

Det är okej om ingen fattar vad jag menar, jag känner lite att jag kanske inte ens själv kommer göra det när jag läser här imorgon.

Alla kläder ser förresten bättre ut på foto än på teve.

Oavsett vad det är märker jag att jag blir nedstämd bara något åt det stroke-ish hållet antyds. Det är inte bara mungipan, jag kan hitta något i vänsterögat också.

- Är du Åsas lilla plommon?
- Nehej.
- Är du Åsas stora plommon?
- Nehej, jag är Åsas… jag är Åsas lilla äpple.

Vad gör man liksom kvällen innan natten man ska kolla på teve i sju timmar? Det enda som med lite tur kan mota bort sömntåg är ju att ha tittat på teve hela dagen, jag menar promenader gör en ju bara sovgottad. I morse vaknade och fikade jag med Nicklas, nyss degade jag med Josef och snart blir det snacks och het Oscars-programledare med Clara. Mycket bra start på sportlov. Josef ringde från andra sidan Hornsis för att mitt fönster var öppet, vi pratade medan jag tittade ut från sjätte våningen. Asaballt.

Det ska förresten vara ett jasägar-lov. Allt som jag blivit tillfrågad om att göra har jag svarat ja på. Det är lite som när George gör allt tvärtemot sina impulser, jag provar att inte lyssna alls på det första nejet som alltid finns där oavsett hur skitlockande förslaget är.