Usch, jag har börjat fatta en grej om att bli vuxen, just en grej som jag haft svårt för hos vuxna och tänkt att den är onödig och att jag inte behöver bli sån. Men så BEHÖVER jag det!? Det handlar om något som verkar som humorlöshet och känslomässig snålhet. Att lyckas undvika flams och ibland kanske till och med lyhördhet för att saker i längden ska gå så smärtfritt som möjligt. Ämnet har såklart kommit upp mycket på grund av mitt jobb men det var idag i en kö med en skitjobbig pubbekille framför mig som satte stor vikt vid att tjafsa med expediten på ett sätt som han nog trodde var charmigt, ja det var inte förrän då det slog mig skithårt att AHA under alla år när vuxna med nollställda miner sagt till ofarliga flamsare på skarpen så har de använt den humorlösa tonen med FLIT. De har tänkt för sig själva något i stil med att “han försöker väl bara få uppmärksamhet men det bästa för honom och för alla i den här situationen är faktiskt att han får höra att han gör fel” och sen “uh jobbigt om någon annan tror att jag är arg på honom på riktigt för att jag måste använda myndiga rösten”. Jag hamnade liksom bakom kulissen idag, ramlade in i den och den gav vika. Är inte det här faaarligt nära busschaufförer som tror att de är ens pappa och sånt? Tänk om jag ramlar in i den kulissen också en dag.

Jag planlöste precis mitt perfekta vardagsrum, synd bara att jag behöver ett som är nitton kvm och kvadratiskt. Ingen soffa, men å andra sidan behöver jag inget sovrum heller.

Det startade ett godissug på hemvägen från jobbet idag, det är fortfarande med mig och nu går jag och lägger mig med en känsla av en total brist på något. Inte ens min favoritmiddag med korianderkokta nudlar, kokta grönsaker, stekt ägg och sojakorv botade det, men Photoshop tog i alla fall udden av det eller vad folk säger i nikotintuggummireklamer.

Jag tänker att det här är hennes “Very”. Mer av allt, hooks all over the place och lätt överlastad men samtidigt omöjlig att värja sig mot. Det var väldigt länge sen som det var så mycket pop. Visst, produktionen tar massor av plats men någonstans fungerar det hur bra som helst ändå (skönhetsfläckar och pinsamheter till trots). Hon har inte låtit så här skamlöst melodiös på tja.. kanske var det tjugo år sedan. Det är inget hjul som återupptäckts men jag sorterar nog in den här plattan mellan “True Blue” och “Like A Prayer”. Fatta.

1. Clarklas
X. Nicklara
2. Claklas

I alla fall, jag tycker att ni ska kolla upp Again.

PS. Rasmus + Nicklas = RASKLAS! DS.

Thin Lizzy om problemet med choklad.

Det började med att jag av outgrundlig anledning kände mig nervös på systemet, sen hamnade jag hos en sån där myndig expedit som vet vilket rödvin man ska ha till halstrad ungtjur, och så är min legitimation nära sönderfall och går ut imorgon:

Myndig expedit (rör mer på läpparna än får ut ljud):
– Har du leg?

Jag:
– Vaeh?

M E (med nu högre röst och örnblick):
– Får jag se ditt leg?

J (tar fram det försiktigt):
– Visst.

M E (som en jävla rektor)
– Det här har gått ut.

J (tror att det räcker månaden ut)
– Nej, det är inte maj än?

M E (visar stolt)
– Nej, men det går ut i april.

J (kopplar inte att den tjugonde är imorgon och känner mig som sju år av behandlingen och tänker på att jag inte hinner hem och hämta pass innan tre)
– Menar du allvar?

M E (lite snällare)
– Nej, jag menar inte allvar och just det, det går ut först imorgon. 190 kronor. (ser att jag blir lättad och lite stabilare så byter tillbaka till rektorsröst) Men tänk på det imorgon, att du har med dig pass eller så. För du ser väldigt ung ut. (kommer på att han faktiskt inte kan hold it against me) Och det måste väl vara skönt?

J (försöker le för att verka vuxen och svår att komma åt, men skitskärrad inuti av outgrundlig anledning)
– Visst.

Det är som att sitta på Tunnlandsvägen all over again.

Igår läste jag nya Elle. Den har jag läst pretty regelbundet sen tonåren så det är absolut inte en typ av tidning som är främmande för mig. Men igår, jag fastnade på alla formuleringar och försökte fatta vad som menades men allt blev bara ingenting, som att man koncentrerat sig skitmycket på fina böjar i glasyren och glömt att kolla att tårtan verkligen finns kvar därunder. Liksom inte egentligen att det är ytligt, det har jag nog inte så mycket problem med. Men att formuleringarna kändes som tagna ur en hemtenta (tema!) av någon som börjat plugga humaniora direkt efter gymnasiet. Lite som IKEA Family-tidningen sen den blev internationell. Men det var spännande, jag läste en tidning på mitt modersmål men kände mig som att jag översatte från franska och fattade ungefär lika mycket, alltså något slags kärna men absolut inga vinklar eller mellanrader.

Du äre okej om jag tänder en cigg härinne äre okej om jag röker, hallå. Hej jag heter Åsa och jag är inte skådespelare, mina hemtentor från konstvetenskapstiden håller på att falla i glömska men tillsammans med er läsare vill jag blåsa nytt liv i dem. Det här är berättelsen om hur sjukt jävla BRA jag kan vara när jag fejkar till jag mejkar. Jag sorterar papper och läste nyss de hemskrivningar jag trots allt lyckades lämna in och jag dog, vars någerst tog det där språket vägen, det var ju bara två år sen? “Han bär överhetens ljusa rock” hahahaha. “Uttrycket blir aldrig detsamma igen efter att innehållet begrundats.” “På så sätt kan man säga att det är myten om och jakten på denotationen som döljer konnotationen, och inte som det kan verka konnotationen som döljer denotationen.” Åh Niclara jag är avundsjuk på er, synd att jag är så jävla hård i magen prestationsmässigt. Fina korvar men alldeles för lång tid på toa.

(om första meningarna verkar konstigare än vanligt så är det för att du inte lyssnat på Mammas nya kille)

Det som alldeles strax kommer vara ute och nerklankat på är att säga “Där kom den också” i skämtsammanhang. Typ som en slutkläm ni vet, aah varför kommer jag inte på ett bra exempel.

Ja alltså rubriken har inget med ovanstående att göra, men jag kunde ju inte bara ha en rubrik.