Nu är det sådär igen att så fort jag kommer hem från jobbet tänker jag att jag måste gå och lägga mig snart och det blir det ju inte så mycket liv av. Men jag är sjukt trött och tror att jag har diabetes.
I alla fall, det började redan under Sopranos och accelererade i Tell Me You Love Me och nu mitt i In Treatment vet jag bestämt: Terapi i dramaform = pretty damn annoying. Jag var irriterad redan efter första avsnittet för några veckor sen och kom av mig men tänkte att det skulle bli bättre och nu efter åttonde njuter jag nästan av känslan av NÄE VAFAN. I Sopranos var det ren och skär obefintlig trovärdighet men allt räddades ju av Melfis insikter i slutet. I TMYLM var det något äckligt med den där mystanten, jag tror jag hade hatat henne om hon var min tera men det kanske handlade om pargrejen, att hon inte kan vara på patientens sida på samma sätt som i ensamterapi. I In Treatment är det, ja va fan är det, något med att det är meningen att vara mindblowingly deep och tänkvärt och så är det bara utdraget babbel, Dawsons Creek för the average HBO-tittare? Jag tycker inte att människor pratar sådär och jag tror inte att terapeuter ska vara sådär. Det ska väl handla om det såriga vardagslivet men jag behöver tydligen något utöver det när scenen är en terapimottagning, en plats man liksom kan säga att jag växt upp bredvid, haft som mental barndomsgranne. Och som jag besökt själv i vuxen ålder och inte tycker är så fantastisk dramatisk att det räcker som grund för monologer av karaktärer med stora – men ordinära – glapp. Men jag återkommer efter avsnitt 43, jag har hittills kommit in i alla serier jag varit skeptisk inför men det är något med ämnet här som gör att jag tvivlar extra mycket.
Rasmus kom och lämnade systemetpåsar till ikväll och jag öppnade dörren med välkomstfrasen “Du får inte komma in!” (känner man mig vet man varför) och precis när jag sagt det märkte jag att det stod kalasklätt folk utanför min granne precis bredvid och väntade på att få komma in. Åh the pundiness of it. Få hemleverans från bolaget och öppna dörren med grinig kommentar.
Jag youtubade Naughty By Nature igår och nu obsessar jag med O.P.P om och om igen och inte förrän NYSS fattade jag att den handlar om att ligga med other people’s property och inte att stjäla other people’s property (typ grand theft auto) som jag bestämde mig för att den handlade om i nian. Ju mer jag lyssnar på den desto mer dör jag av skam.
Lova att lyssna åtminstone någon minut in på båda!
Pretty Woman Love Theme:
Bruce Springsteen & The E Street Band - Racing In The Street:
Det roliga är att jag kände igen Pretty Woman-låten i Racing In The Street och inte vice versa. Så många gånger har jag sett den och så sent köpte jag mitt första BS-album (2001?).
