Mina föräldrar enligt en sån där gästbeskrivningslista på ett bröllop (för en gångs skull tyckte jag liksom att det stämde):
“B (eller babban som H säger) är väl egentligen en gammal kompis till E och H (ena brudens föräldrar), men också ett utmärkt midsommar-, middags- och TP-sällskap. Hon är barnpsykiater och en ovanligt begåvad och sympatisk människa. Dessutom är hon såklart mor till Åsa.”
“P är E:s (ena bruden) förebild när det handlar om snickerier och TP (han vet allt, hopplöst). Han har snickrat mormors veranda, samt diverse annat på Knaptorp. P är pappa till Åsa och är sedan många år återkommande gäst i sommaridyllen. Han bor numera i Enskede, och sist E såg honom hade han blivit en utmärkt akvarellist.”
Jag gillade också mycket att jag fick vara med även i beskrivningen av ena brudens far, min gamla dagpappa. Sen höll jag mitt tal, ja jag höll I det också, väldigt krampaktigt för att inte fladdra med händerna som jag nog tyvärr brukar en del. Var nära, men började inte gråta. Sa varenda ord tror jag. Och så fick jag beröm av folk jag inte ens känner! Ett av berömmen lite som en tröst precis efter att jag gått in i ett dörrhandtag i o f s, men jag vill göra om det.
För att slippa bry mig om snacket alls och kunna bara släppa det skyndade jag idag iväg för att se Sex and the city-filmen och den var… som en Sex and the city-film. Serien har aldrig handlat om skor huvudsakligen, dem kan man bortse ifrån precis som man bortser från brudarna i Entourage. Jag bryr mig väl fan inte om märken eller är något särskilt stor fan av killbesatthet, hallå? Visst, skitmånga tror att det handlar om att gå till bion i sitt nyaste inköp, ungefär som Kiss-fans sminkar sig till konserterna. Skitmånga suger åt sig något av fenomenet som jag aldrig kommer kunna förstå, men honung är inte ond bara för att getingar dras till den. Då skulle jag väl aldrig gilla… säg Södermalm, Håkan Hellström, Lost, fotboll? Seriously kid
Fatta, jag tänkte på det här hela promenaden hem men får inte ur mig något mer, can’t go the distance bloggmässigt nu för tiden.
Förra midsommar hade jag heller inget stanlämnande planerat, den slutade så skönt med fiskburgare framför stora teven på medis. Igår var jag lite orolig över hur allt skulle gå men sen var det så trevlig lunch hemma hos mamma och jag blev på festhumör som jag fick lägga ned lite när mina kvällsplaner försvann p g a världens slumpmässiga jävla orättvisa (inte mot mig men mot en av de fina jag skulle träffat), men sen kom det en ny plan och jag fick utnyttja den korta natten till rosé på det faktiskt inte alls särskilt sviniga Skinnarviksberget och introtävling och mycket rolig redlöshet. Om man var säker på att det alltid löste sig såhär så skulle ingen högtid någonsin behöva planeras, men då kanske hela poängen försvann. Liksom att hysterin måste ingå. Eller alltså DUH, men bara äh.
Den här sjunger jag på som en besatt just nu, av fler än en anledning:
När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan,
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan:
Vad du är lycklig, du måne klara,
som får så högt över jorden fara
och blott se på! Och blott se på.
Varje morgon nästan så fort jag vaknat tar jag min magmedicin. Mitt system är att ny sjupillrig karta påbörjas på fredagar, eftersom jag kan bli såhär “men HAR jag tagit eller inte?” Idag försov jag mig, vaknade halv åtta. Hade tänd sänglampa och medicinkartan på pallen var helt tom. Ingenstans fanns det ett vattenglas som vittnade om att jag hade varit uppe och tagit medicin och sen somnat om, men medicinkartan kändes som ett så starkt bevis och jag vill verkligen inte råka ta två så jag gick till jobbet med medicin i väskan i händelse av katarrkatastrof. Dagen gick bra utan att jag knappt tänkte på det men ikväll när jag förberedde mig för att gå ut lite slog det till sådär som det gör och det som egentligen var det värsta med det (förutom att jag missade hj & E) var att jag för mitt liv inte kunde förstå var torsdagspillret tagit vägen om jag nu inte svalt det i sömnen. Det var därför jag sen rotade lite i mina kökssopor, för att det till slut slog mig att igår när Kalle & co var här och kollade match och jag blev tvungen att raketstäda slängde jag förmodligen fel karta, den med torsdagspiller kvar i, och sparade förra veckans (jag kan vara lite dålig på att slänga sånt) tomma. Precis så var det, mysteriet löste sig men nu mår jag fortfarande illa och inte fan hjälper det att jag googlar lite stuff för en eventuell semester med mami och var inne på spa-spåret ett tag, det finns väl egentligen inget äckligare än den formen av pretentioner? Kolla selmaspa.se.
Det är väl egentligen inte så bra med mig just nu. Är inte allt liksom bara dödens dystert? Men jag är vuxen och klarar det, jag är verkligen vuxen.
Ve mig vad skönt jag tyckte att det var att se laget jag hejar på (Portugal) i underläge göra allt Sverige inte gjorde igår. Katharsis. Det gör inte ens något att de inte gick vidare. Bästa matchen hittills. Och finaste tränargesterna när Scolari som en blandning av Tony och Paulie lutade sig mot grannen och gömde sig bakom armbågen och såg ut som Ah, I fainted.
Traditionsenligt midsommarfirande i Dalarna väntar om ett par timmar. Vi kommer bada tunna och dricka Pastis och jag kommer få skit för att jag bor i Stockholm och säkert i hemlighet blivit Centerpartist. Jag kommer skratta och försöka skämta provocerande vilket kommer leda till upptrappning och höjda röster. Smädelse och knottbett kommer göra mig gott. Fotbollsförlusten försvann helt i min framflämtade upprördhet (alltså, den är inte mindre genuin för det) över FRA-lagens patetiska politiker och ponnyshow. Vi förtjänade inte bättre. Skrattade förstås också åt Kielos: Don’t cry for me Stureplanscentern! För första gången sen tillträdet känner jag att vänsterblocket faktiskt kan ta hem det här nästa val. Så visst finns det guldkanter. Men jag väntar fortfarande på en Aaron Sorkinmonolog som ska knyta ihop säcken. Jag nöjer mig med David E Kelley. Mina egna monologer finns tillgängliga dock. Bara att höra av sig.
Jag har nya arbetsuppgifter, ny dator, nytt tangentbord, nya böcker, nya block, ny plats, ny utsikt, ny anknytning, ny lön och nytt tidrapporteringssystem. På förmiddagen idag drack jag kaffe och läste ett manus och tänkte att det är ett lyxigt jobb och snart är det lunch. Sen kom jag på att det enda som händer efter lunch är att jag fortsätter göra samma sak som på förmiddagen.
Jag har tydligen väldigt rörliga och bra fötter trots knölen. Det fick jag veta igår. I morse fick jag veta att jag inte har diabetes. Är det liksom en försenad trettioårskris att jag tar tag i läkarbesök hit och annan sorts vård dit, som inför en besiktning. Eller är det bara att jag vill sticka hål på orosmolnen som samlats under de här tio åren av nästan total bortträngning, alltså jag har varit som en sån där sur gubbe som vägrar gå till doktorn fast foten typ är lila eller något sånt. Min fot har bara varit hypokondriskt lila men liksom lika verklig.
Under den medicinska fotvården läste jag tidningen Hälsa, där stod det om någon diet och handlade en del om hungersignaler till hjärnan. Jag tror att mina är totalt uppfuckade, det är helt fel saker som signalerar när jag ska äta och inte och det är hiatus hernias fel. Att magen liksom vinkar för ofta till hjärnan, bredbandet dem emellan går för snabbt. De sjunger Barrington Levy tillsammans.
Idag spelade jag Buzz för första gången i mitt liv, så sjukt roligt! Min Playstation-karriär startar den här sommaren.
