1. House
2. Ari Gold
3. Uncle Andy (Weeds, har ju precis säsongavslutat men ändå)
4. Turtle
5. Jack (30 Rock, nästa år får avgöra om Lost-diton finns kvar i my heartshaped box)
6. Tracy Jordan
7. Chuck Bass

De tre översta för att glappen är så väl invävda i karaktärerna och kompenseras av att de antingen kan rädda liv som ingen annan eller bryr sig så jävligt eller trots allt är en sjukt god farbror och confident (konfidaaant, hur stavas det?).
House vill inte tycka synd om sig själv, men eftersom han ändå gör det gör han det enda (teveseriemässigt) rätta och frossar i lagom spännande självdestruktivitet. Han skulle aldrig hålla något jävla Jarl Kulles sluttal i Fanny och Alexander.
Ari Gold vet nog inte ens vad underdog är för något. Om han är rädd är det för att han är ensam i vildmarken hög på shrooms. Han vet att han har makt, han försöker inte ursäkta någonting.
Uncle Andy leker bara självömkan och balanserar allt mycket bra.
Turtle har väl knappt något glapp, åh gulliga Turtle. Jag tror kanske att jag identifierar mig, eh inte i gulligheten och glappfriheten men gissa vem jag skulle vara liksom. Jag är det redan, andras plus one.
30 rock-arna är skapade av Tina Fey. Ända in på halva första säsongen hade det betytt något ointressant, nu betyder det samma som det betyder hos de allra flesta.
Chuck Bass kan verka överspelad, men jag tror att det är den enda riktiga skådespelaren i hela Gossip Girl. När han biter ihop käkarna är det inte för att skådisen tror att det är så man är cool utan för att Chuck Bass tror att det är så man är cool. När Dan Humphrey biter ihop käkarna är det för att skådisen måste tänka efter lite hur man agerar.

Alltså, jag kan inte tänka mig vad det är dom ser/får reda på. När till och med Yang håller för munnen men Karev typ LER ändå.

1. Johnny Drama
2. Sjukhuschefen i Grey’s Anatomy
3. Den vithåriga i Mad Men (typisk serie där namnen inte fastnar, Sterling eller Cooper who fruckin knows)
4. Rufus Humphrey
5. Dan Humphrey

Alltså på riktigt. Ingen hatkärlek. De tre översta vill jag aldrig ska dyka upp ens, men Humphreysarna kan vara lite lite “intressanta” i vissa enstaka fall. Drama för att han BARA är jobbbig, GA-bossen för att jag nog inte vet någon mer osympatisk i all sin “faderliga” egocentrering. Den vithåriga kanske mest för att jag hatar skådisen (har bashat tidigare här), men också för att inget försonande alls finns i hans mansgrisighet. De flesta andra av alla de onda männen i Mad Men kan man ana någon ursäkt hos (typ, ja världen är uppbyggd såhär och även de överst i hierarkin har väl sina kors att bära). Vitisens ska nog vara hans svaga lilla sida (”men innerst inne är han bara ett baaarn”). Mitt värsta.

Idag tömde och perforerade jag (efter Henriks skiss) min första pumpa. En sjukilos, vi skrattade läskiga skratt under tiden. Och sen härmade Henrik pumpans ansiktsutryck på ett mycket roligt sätt.

Fann i fars telefon idag. Vi förkortar det BK, okej?

Jag hade bokat de mest praktiska platserna på Maria Larssons Eviga Ögonblick imorgon på dagen, men nu ringde min pappa och ställde in för att han inte orkar. Jag är lite ledsen för det.

Har lite ont i huvudet också. Idag återsåg jag en saknad namne och fick hålla små grejer som buzzade i ömsom vänster hand ömsom höger hand. För att synka hjärnhalvorna och främja fokusering. Man skulle ställa in dem på sin “egen takt”. Jag tyckte såklart att den takten som redan var fungerade alldeles utmärkt på mig så jag fick skruva runt lite för att förvilla min anpassningsförmåga.

Ansvar som man undviker att axla men ändå känner är mitt värsta.

Jag försöker få så mycket gjort på mitt hösklov och blir mest frustrerad för att det mesta bara går att stryka halvt på att göra-listan och sällan helt. Typ att sportbehån jag köpte idag utan att prova (jag provar inte) stryper mig så jag måste byta, och sånt. Typ att jag ju fortfarande inte vet om imorgon kväll blir min första spinning-gång eller inte (kommer jag gå dit?!!). Jag kan inte göra allt på en gång så jag skriver listor skriver listor skriver listor.

Dagens formulering av välkänt faktum:
Att jag kan ha så dåligt tålamod när jag samtidigt är så långsam är för att när jag anstränger mig och gör saker som är jobbiga och onaturliga för mig vill jag ha instant satisfaction, en belöning, ett bevis på att jag är inne på rätt spår. Om jag känner mig trygg eller har roligt behöver jag inte såna bevis.

Jag hade precis läst Harkel Potter och var så ren man bara kan bli, i hotellakan. Kanske lite lite fuktigt hår och nerkyld av body lotion.

Pinsam klassisk kompositör, men jag fastnade på några motetter för något år sen.

Att det låter som att det är Babyface som környnnar. Men det är det nog inte och ibland blir det bara Joan Osborne av det. Jag måste kompensera det rakrockigt vita med att lyssna på översvängig tidig nittiotals-r&b.

Här på skivbolaget Hark! har vi redan börjat med årets julkompilation.

(gud vad jag fick tänka länge innan jag kom på ordet skivbolag)