Jag kan ta nästa, tack
I början av året tror jag alltid att jorden ska gå under när som helst. Men det här började också med en asgarvande “konferens”resa, sen dog Heath Ledger och jag blev lite knäckt på riktigt, sen vet jag inte, sen började en knäpp men rolig relation, sen var jag arg, sen jobbade jag och gillade min klass väldigt mycket, sen jobbade jag nästan hela sommaren och började otrivas lite i allt (inte jobbet), sen började min pappa bli sämre och sämre i en kronisk sjukdom, sen var han lite okej och så var det så fram och tillbaka, sen var jag på en lite seg jobbresa, sen åt jag middag med Kaspar, Eric och Kalle, sen jobbade jag, sen fick jag reda på att det ska komma ett till systerbarn, sen hade jag min roligaste utgång på hela året med Nicklas, sen kom min första brorsdotter, sen var min mamma i USA samtidigt som alla pengar brakade ihop och jag bodde i hennes lägenhet som vanligt och en av lördagarna med Nicklas och Rasmus slutade med att jag hade sönder ett vattenlås (inte mammas) med huvudet, sen kom mamma hem med Goldie Hawn, sen var det fram och tillbaka, sen var pappa på sjukhuset igen, sen vann Obama, sen jobbade jag, sen grät jag lite inför både Nicklas och Clara, sen vet jag inte. Förutom att jag inspireras ytterligare av Nicklas: Clara, som alltid. Och just det, magen! Haha, det är så sjukt, den har påverkat hela jävla året men ändå förtränger jag det så mycket att ja ba “men vad är det egentligen som gjort att allt varit lite halvtrist det här året?” och inte ens snuddar vid tanken. Det måste vara en inbyggd funktion.
Alltså jag är rätt glad, men jag har inte så mycket att visa upp liksom.
