Äter banan och kollar House istället.

I mellandagarna 1998 flyttade jag hemifrån, alltså pyttedrygt 10 år sen. Och under de åren har jag märkt att när ingenting annat går funkar verkligen Whitney Houston varje gång. Så även en känslobakis bölig lördag efter några ogåsiga* dagar då jag fler än en gång fått testa min nya ibland omskrutna självsäkerhet angående det här att tåla att inte vara omtyckt av alla.

Narada Michael Walden kanske blir min nästa tisha.

*gåsig=allt rinner av

Tjejbästisar’s my favorite! Böl böl, fick spola tillbaka för att jag inte hörde dialogen när jag minihulkade.

försöker avleda mig själv från att tänka på jobbiga saker i framtiden

Jag fick precis se en person på bild som jag alltså först NU, fyra veckor senare, minns att jag pratade en del med på nyår. Jag hade aldrig träffat henne förut men visste vem hon var och nu dröjde det jättelänge innan jag förstod varför det kändes som att vi typ bondat. I’m amazed, det är ju nästan första spritn-vibb på det här. Känslan av en resumé i huvudet, “Detta har hänt” men när fan då och hur?

Ibland på jobbet har vi möte i ett rum fullt med läromedel av naturvetenskaplig karaktär. Många gånger har jag suttit och beundrat inälvorna i en sån där plasttorso med öppen mage och älskat pusselkänslan, funderat på att skaffa mig en själv. Och ni vet, på biologin i högstadiet och det när man såg filmer om inuti kroppen och folk svimmade, jag har aldrig varit så alls. Nu är jag väl mer avvaktande men om jag började blöda när jag var liten var det mest bara spännande (och i vissa fall gott). Om jag blev rädd för bilder på människans anatomi var det bara för att de såg ut som monster, jag grät en dag i lågstadiet när vi fick träffa ett riktigt skelett som hette Karlsson.

Men! Igår, precis i slutet av mötet råkade jag fastna på en stor plansch som avbildar vad jag tror är cirkulationssystemet, alltså alla blodkärl och shit, och precis när jag fick syn på alla små små kärl (eller om det var bronkerna) där lungorna skulle sitta blev jag totalt äcklad och kunde inte koncentrera mig på mötet alls. Tanken på att ha två små träd utstickande från luftstrupen fick mig nästan att sluta andas. Jag började tänka på att ha granris i lungorna och ryser fortfarande över detta och får lust att harkla mig i oändlighet. Det kan ju inte bara vara att min far är kroniskt lungsjuk, det var en sån visuell direktreaktion, jag hade inte hunnit tänka att lungorna sitter där. Som att mina lungor kände igen sig. Jag döpte det till anatomisk ångest.

Är jag jättegammeldags/pryd/intolerant (/raging feminist) om jag bara inte förstår hur Lars and the Real Girl kan vara en rörande film om kärlek? Jag kan inte tänka mig ett enda sätt att relativisera det att en man ersätter en kvinna med en docka så att man ba “åh feelgood myyys”.

Nu MÅSTE jag koka cous cous så att jag kan upprepa förra tisdagen med grillkyckling. Jag berättade för Clara att jag alltid tänker på Denethor när jag äter grillad kyckling, helst med körsbärstomater, sen sa Clara att Capitolium såg ut som Minas Tirith och nästa dag sa jag det i personalrummet. Då gick samtalet via Obama=Aragorn till Bush=Denethor och vips! så började en kollega prata om exakt den ätscenen och hur perfekt den är. My favorite är när folk är med på LOTR-referenser (inte så många som man skulle kunna tro). Jag är inte så mycket LOTR-nörd men det är nog det tryggaste jag vet, thanks to först Eric och sen några till.

Jag blir så sjukt mattspeedad av att cykla lite på en cykel i en dryg halvtimme. Efter maten ska jag rita hur man syr i en knapp.

Såg Idas visning på nätet. Jag som ÄLSKAR rött. Ja, det är sant, min gamla muggfanatism har gjort att jag njuter varje gång jag ser något rött. Som inte är typ ketchup alltså. Nu till exempel ligger min nya rödblanka externa hårddisk på min säng som har röda lakan. Jag vill att den alltid ska ligga där. Undrar hur många bohempoäng det ger.