Imorgon kommer jag inte kunna kolla på spektaklet eftersom jag ska på tvillingfödelsedagsfest, så jag tar ut segrarna i förskott och stalltipsar. Jag hejar friskt och starkt på Sarah Dawn Finer och hennes svulstballad samt Agnes sjuttiotalsdisco. Då delfinalen också har en Kempesignerad operadiscolåt och ett pojkband som sjunger reggaeton med refräng på spanska är det svårare att tippa Åsas favoriter. Min smak i dessa sammanhang brukar vara rätt nära medelvärdet men det kan klart hända att folket får för sig att Thorleifs och Bullerbyn vs. norskan borde gå vidare. Vi ses på andra sidan. Heja SDF!

Den här är också en av mina bästa Skattify-juveler. Jag tänker på hur jobbigt de kommer få det efter en liten stund. Man kan säga att den här låten kommer vara med i musikalen om mitt liv. Det är för övrigt Judas Iscariot i hippie-JC (alltså musikalfilmen Jesus Christ Superstar) som sjunger.

Okej, låtarna sjungs ur en väldigt traditionell kvinnorolls perspektiv. Annars är det här albumet perfektion, I tell you.

Det jobbigaste med att vara perfektionist är tiden. Veckans insikt. Jag vet att jag kanske inte verkar varken perfektionistisk eller tidsjagande , men det är ju just precis därför. För att det krockar, och jag i många fall hellre lägger ner än gör halvdant på kort tid eller offrar en vecka på något. Ingenting världsligt är väl värt så enormt mycket tid som ytterlig perfektion kräver, men tänk så obetydlig den värdsliga saken då är om den inte ens är perfekt. När man vet hur det borde vara, Å Å NÄR MAN VET HUR DET BORDE VARA! Kläder, lägenheter, midjemått, jag ser det önskade framför mig och känner samtidigt sån likgiltighet (kan man känna likgiltighet?) att det blir otänkbart att betala för det i tid. “Hallå, jag går faktiskt här och lever lite bara, akta” vs. “Om det inte är på exakt det här sättet så får det vara” = moi.

Igår kände jag min tredje systersons häl inuti syrrans skitstora mage, jag insåg då att jag nog aldrig känt en riktig spark förut för jag tyckte det var så läskigt. Men roligt.

Jag och pappasyskonen och Elvis och Elvis mamma överraskade pappa på fettisdagen. Eller jag var i alla fall inte väntad förstod jag när jag öppnade dörren och fick höra “vad nu!?” som välkomstfras. Under middagen diskuterade vi i detalj hur tvättstugan i villan såg ut när Jocke renoverat den klart. Jag njöt varje sekund och hade glömt saker som att taket i toan var kaklat. Nördfamilj. Passar mig perfekt.

när bloggare skriver något uppmanande/entusiastiskt och avslutar med “Ja!?”. WHO DOES THAT? Ingen pratar så och det är ju knappast skrivspråk. Å GUD vad jag hatar det.

Till exempel såhär alltså:

men hon är verkligen inte den enda, det är en jävla fluga. Undrar om jag har gjort det också. Det är lite såhär “jag bara skriver och jag är så speedad och jag skiter i vad någon tycker och om jag försöker riktigt hårt så kommer jag liksom ut ur bloggen in i läsarens hem JIHO ALLT JAG GÖR SPELAR ROLL. Ja?”. Och det värstaaaaaaaaaaa: att sen svara: “Ja.”. Jag känner alltså igen mig i allt.

Någon har råkat återställa inställningarna bara. Puh.

Det här “en in - en ut” (i garderoben alltså) som modebloggare koketterar med är ju egentligen bara ett finare uttryck för “slit och släng”.

Det här är tydligen en politisk dag i Åsas liv. LIVSVIKTIGA FRÅGOR.

Nu är jag ju inte kvinnan med fetaste paychecken, men ändå, SHIT vad lite skatt jag betalar. Det känns inte… rätt? Får jag vara med ändå? Be careful what you wish for? Poivre poivre?

PS. Jag har alltså dubbelkollat att utbetalaren drar rätt. Tidigare. Kanske borde göra det idag också.