Kanske inte videon då. Det ska vara Nicklas som dansar till den här.

(på spottan är den felmärkt, heter I’ve Loved You Somewhere Before på Sixteen-skivan)

BRYGGAN och REFUCKINGFRÄNGEN!

Tack vare Narada Michael Walden (jajaja, vem annars, jag är sånhära) hittade jag precis den bästa teenrösten och originalet till Mariahs Heartbreaker. Stacy Lattisaw. Om man tröttnar på tuggummirappen rekommenderar jag ändå att man lyssnar på andra låtar, den hyperklara godisrösten är värd det.

Jag älskar det här skivomslaget.

En nackdel med det här att dricka kokat vatten, vilket jag annars anammat passionerat på en gång (det är skitgott! på riktigt! te utan smak), är att jag bränner mig jämt och ständigt. Jag är så jävla törstig nu och så måste det svalna liksom.

1. Alla verkar ju gå PÅ det här med Alex Sch*lmans roman? Åh jag orkar inte ens förklara hur jag menar, jag får bara lust att oja mig i flera timmar. Men: jag har feministproblem och prettoproblem med den. Han reproducerar bara de manliga traditionerna. Alla ba “åh den hårda mannen som blir mjuk och visar att han älskat SIN PAPPA, finns det något finare?”. Jag hatar när män får poäng för att de visar sig mjuka. Ja, det är DET jag gör. Jag har även mycket svårt för den manliga patetiken, den som gör att män gråter när de blir fulla t ex, men det är väl inget nytt (min värsta kulturjournalistiksgrej är “vuxna män gråter” eventuellt med tillägget “i sina ölglas”). Och så vill han vara så finkulturell och jag känner bara s u b s t a n s l ö s a m ä n n i s k a, med ett litet undantag: de få gånger han faktiskt lyckas sparka på någon som behöver sparkas på. Bör kanske tillägga att jag såklart inte läst boken. Och att jag håller hans lillebror ännu lägre.

2. Jag tror att jag hatar Twitter. Där koncentreras allt jag hatar med bloggande (även mitt eget) i små fina klumpar. Visst, skippa prestangsten men snälla släpp inte helt på namedropping- och statusmarkör*-tarmen tack.

* mer som i kulturellt kapital än i pengar och familj såklart.

Jag vill bara meddela att jag ser ut som ett ris, med hemmakläder med akrylfärg på och smutsigt hår. Men att eftersom man får se ut så när man är förkyld går jag upp till tvättstugan nu ändå. Obs! Färgkombinationen mörkgult och brunt förekommer.

Fanken, nu lyckades jag kolla på The Wire rakt in i sjukt jävla feelbadträsk och det GÅR ju inte att se fler avsnitt när klockan är en halvtimme innan min vanliga väckartid. Jag får anta att personen överlever.

“Slutklämmen” på mitt upprörda inlägg tidigare idag kanske var lite ogenomtänkt. Det jag menar är det här med att vi “storstadsmänniskor” tror att vi får tycka lite vad som helst så länge vi intellektualiserar och teoretiserar. Eller ja, man får såklart tycka precis vad som helst bara man inte tror att allt går att uttrycka, utan att man är medveten om att tyckning inte är lika med sanning. Det är min övertygelse. Och i popkultursammanhang och sånt har det hela mitt vuxna liv (och säkert innan, men jag har inte så bra koll på utvecklingen inom det här) varit mycket vanligt att man säger saker som “jag gillar Boys II Men, de är ju precis som gamla sortens Motown-grupper” eller “jag hatar Robinson-Emma, hon kommer bara undan för att hon är brunett” (båda citaten: Åsa). Alltså att man passionerat uttalar en åsikt som anses inte vara gängse (Robinson-Emma var mystiskt omhuldad i början), något som t o m kan vara kontroversiellt och så lägger man till en förklaring som säger “alltså jag är inte dum, jag har faktiskt TÄNKT”. Ibland kan tyckningen ha med el underdogismo att göra (att jag kände att Robinson-Emma skulle ha fått mer skit om hon var blond = som jag), men oftast är det bara intellektualiseringar av tillkortakommanden och så kallade guilty pleasures. Jag är hängiven utövare av denna sport, det är jag inte stolt över att erkänna.

Och: det jag har antagit är att MD tror att han gör precis som alla andra Stockholmstyckare. Kanske att han tänker att han ibland är lite nyttigt provokativ, men att det bara är sanningar som folket behöver höra (jag lägger till intryck jag fått av hans blogg här) och han har ju en FÖRKLARING, han har ju TÄNKT. Men i hela karusellen att teoretisera sina intressen och… begär (? jag når inte riktigt min vokabulär these days) går han vilse och glömmer bort verkligheten helt. Han försöker ha ett annorlunda perspektiv och missar TOTALT alla för sanningen väsentliga perspektiv. Och när det inte längre handlar om typ Britney Spears (som redan hon är på gränsen i o f s) utan om krig (= människor) är det liksom ganska hal is och kanske sånt som man ska hålla sig till att säga till sin bästis.

Det är på grund av sånt här som jag älskar att veta att en av mina närmaste stod och skrek “borgarsvin” på ett evenemangs dansgolv härförleden.

När allt är åt helskotta kan jag alltid tänka på att jag som liten trodde att den svenska texten till As Time Goes By gick “Och Ingrid Bergman-Logrart så ömt mot Humphrey Bogart” så känns det lite bättre. Alltså som att hon hade dubbelefternamn och det var en poetisk textrad utan verb, den var ju redan så konstig för att den började på Och.