Allting som vanligt STOP Ingen hembytare har ändrat sig än STOP Jag = Fröken SJUKT Lättad STOP Bra va STOP

Och så är jag redan inne på säsong 4 av The Wire. It’s the beginning of the end of a beautiful love affair. Ack, förgänglighet. När jag tänker på The Wire får jag smaken av riktigt god apelsindryck i munnen. Som apelsinsaft smakade när jag var liten, kanske lite Orangina och lite Zingo också. Drycken som jag alltid drömmer att jag är på jakt efter nätterna efter att jag druckit alkohol. Den finns ju inte och även om den gjorde det kunde jag inte dricka den. Men jag kommer alltid veta hur den smakar, och jag kommer alltid ha kvar The Wire även när den slutat älska mig tillbaka.

Sen är jag sur för att jag inte får svar från min lägenhetsbytare. Inser hur mycket jag vill ha den. Aaa there is such a thing as changing one’s mind. WHY.

Lyssnar på gamla Carolalåtar i tomrummet mellan skolan och jobbet. Blir väldigt rörd. Minns en kväll i Malins studentrum i Uppsala för kanske sju år sedan eller så, minst. När jag kom dit hade Malin ställt bordet i mitten av rummet, en stol på vardera sidan om det. Mängder av flaskor rött vin (preboxtiden) och några paket cigaretter stod stolt framme och väntade. Jag hade med mig ett par Carolaskivor som vi (nostalgi)lyssnade på under tiden vi berusade oss. Till slut landade vi i att allt man behöver höra som barn är just de här låtarna. Vi lyckades härleda i princip hela vår moraluppfattning ur dessa låtar. Så sjöng vi så klart. Har man inte hört Malin sjunga Carola har man inte levt. Kan tyckas komiskt, men jag minns just den kvällen med hundra portioner kärlek. Klart en av mina finaste.

att samtiden är precis just så som man begriper den i realtid och att alla analyser i efterhand bara blir efterkonstruktioner. Såklart.

Sen blev jag ombedd att berätta minnen från längesen. Skammen kom direkt, FÅR man verkligen göra det? Är det tillåtet att vara så nostalgisk, v a r f ö r ska människan vara så nostalgisk? Men det som dök upp var en plats, en gräsplätt mellan två gator i Gamla Enskede. Jag har nog alltid sett på det som en äng, men det är det inte. Vid den gräsplätten ligger: hemvägen från mitt dagis, mitt första fritids och starten/slutet på Murklevägen, gatan vi flyttade till efter att mina föräldrar skilt sig första gången. Gatan där gula huset ligger, huset som mina föräldrar fortfarande bor i när jag drömmer om nätterna. Och jag kunde inte sluta tänka på gräsplätten, den presenterade sig nästan som en scen för alla barndomsminnen. Det var en känsla av total nostalgi och jag tänkte då att nostalgi varken är en positiv eller negativ känsla, det är b a r a nostalgi. Jag tror att gräsplätten har blivit en gräns i mitt undermedvetna medan jag har tänkt på annat. Öster om den fanns vårt första magiska hus med burspråk och pappahantverk written allover it, det som pappa och några av mina syskon så ofta talar om men som jag knappt minns. Och väster om den det andra, det där jag fick veta vad livet är. Något som måste ta slut för alla tog slut vid den där platsen liksom. Och det är sånt här – att en person som tänker så mycket på sig själv som jag inte ser en sån sak tydligt förrän 26 år senare – som gör att jag är övertygad om att människan egentligen inte kan begripa någonting om sin samtid. Inte kan analysera något som pågår.

Jag har fått prova en sak, en liten låda med två sladdar i vilkas ändar det sitter en vibrerande platt grej. Man håller de platta grejerna i varsin hand och under tiden kan man vrida på två olika vreden på lådan. Det vänstra vredet reglerar takten, hur snabbt vibrationerna ska gå mellan händerna, ja för det vibrerar bara i en hand i taget. Det högra vredet reglerar intensiteten, hur starkt det ska vibrera. Alla har sin egen takt och sin egen intensitet och det gäller att hitta rätt. Först struntade jag i att ändra, det kändes väl liksom okej så som det redan var, sen var jag bara skitpetig med takten och lät intensiteten vara. Och när jag väl vågade mig på att vrida upp intensiteten kändes allt fel, jag blev tvungen att gå tillbaka till det vänstra vredet och peta ännu mer. Jag blundade och såg livet så, att jag väldigt gärna vill gå tillbaka till det vänstra så fort jag skruvat upp det högra. Att jag helst vill stanna på det vänstra kanske. Takt är viktigare än intensitet. Om det finns minsta dissonans i takten blir den lätt så outhärdlig när volymen vrids upp. Jag tror att jag alltid levt så faktiskt, det kanske är fegt och ineffektivt men det är ett jäkligt tight game. Och jag har alltid fått ont i magen av människor som är för snabba på volymen, som inte landar i takten först. Så om någon undrar vad det är jag håller på med egentligen så är det en liten skruv med svart plasthölje som jag går och tunear röven av mig på. Men när något speciellt händer kan ni ge er fan på att jag har vågat mig på den högra skruven för en gångs skull. Att jag varit mogen för den.