Idag berättade pappa att han tatuerade (tapetserade) SIG SJÄLV. Det var midsommar 63, han var 19 och satt på luckan och fick inte gå ut och slira. En kompis till honom tatuerade sig och då sa pappa “det där kan jag också”. De satte ihop två knappnålar längst ut på någon grej, två nålar för att bläcket ska fastna emellan. Han ritade upp en åskfågel som hans kompis kopierade på högra överarmen sen började han typ riva hål PÅ SIN EGEN ARM. Det var nytt att det är en åskfågel och ingen vanlig örn bara, men den har ju helt klart något totemaktigt över sig. Han visade hur man hamrar uppåt också och sen blev vi osams, jag var nog inte på riktigt rätt humör från början. Men jag tror det ordnade sig okej.

Ger man mig litet ledighet så är risken stor att jag snöar in på fan-forum och hänger. Så även denna sommar. Som tack för min vägran att vara utomhus så lyckades jag komma över den en så där tre minuter efter det hände (iiih!). En kombination av åh jag är med i min samtid mixat med wait a minute, min samtid bryr sig nog så där lagom mycket. Så nu har jag en ny singel av M i famnen. Vet inte vad jag tycker riktigt än, men tänk typ Saint Etienne-remix för femton år sen.

Edit.
Nu är jag ombord. Självrefererande ibizasommarhomogaydisco fungerar för mig. Pepp.

Min syster var precis här med dregel-Noah. Vi tycker att nu är det bara att gå all-in i köket. Vi tänker att det får bära eller brista. Så in med gul köksbordslampa och etnotabletter och stor tavla i dova färger. Man ska aldrig försöka dämpa crazy med tråk, det blir bara glappcrazy, det dåliga crazy.

Tidigare fick jag för mig att jag såg döda kackerlackor i källaren men det är bara gråsuggor sa min granne. Det är läskigt att flytta.

Sommaren 2004 när jag var heartbroken tipsade min gamla Josef mig om en film som heter Chungking Express. Den stod inte att finna någonstans och Clara hade den på vhs (?) men hittade den inte. Sen tänkte jag på den länge och sommaren 2006 var det Wong Kar-Wai-festival på typ Zita och jag skrev upp alla tider som just Chungking skulle gå, när så sista tillfället kom som jag verkligen verkligen planerat in hade jag lätt hjärnskakning och sår på halva ryggen efter en cykelolycka så det gick inte. Tidigare i somrade hittade jag den för rimligt pris på Discshop med jättelång leveranstid så jag glömde bort den mitt i flytten. Nu visar det sig att de skickade den till mig den 9 juli och jag har inte fått den och eftersändning tar bara två dagar. De makulerade fakturan men filmen är slutsåld och jag kan köpa den på export men då är den dubbelt så dyr och utan svensk text. WHY GOD WHY?

Gud vad jag tycker om Sommar i år. Kanske för att jag inte brukar bry mig annars men antagligen mest för att jag har valt kräset och försökt lista ut i förväg hur mycket morfarspatos prataren kommer syssla med. Mina bästa: Hanna Hellquist, Eric Bibb, Petra Mede, Ola Salo. Kvinnorna för att de kan hålla på med hur mycket morfarspatos (att tro att något är gripande bara för att det handlar om ens eget liv) som helst utan att jag reagerar och dessutom gör det med en vilja att skratta åt saker. Jag tycker liksom inte att allvar är ett självändamål, jag tycker att humor kan vara allvar. Ärligt och eh naket behöver inte vara “jag GRÄT så himla mycket och jag älskar verkligen mina föräldrar”. För det märkte man ju så mycket på Luuk, att när de där roliga grabbsen ska ta av sig masken för att man ju ska göra det i Sommar så blir det rätt trött, kanske smart och genomtänkt, men tråkigt. Det är inget självändamål att ta av sig masken, det är inte ens att ta av sig masken det att man berättar att man gått hos psykolog. Det finns liksom inget nytt och intressant och uppfriskande bakom masken, bakom den är han som vilket morfarsämne som helst (ja jag blandar lite hur som helst, helt plötsligt tog han tydligen av sig masken ändå?). Och det kanske är mysigt privat men ja det blir den typen av sommarprat som jag vill hoppa över. Eric Bibb HADE, kors i taket, ett intressant liv att berätta om och asmycket bra musik och så sa han att Bobby Womack är hans bästa röst. Jag ÄLSKAR Bobby Womack, Luuk spelade i o f s också honom. Ola Salo var på riktigt självrannsakande och kanske lite koketterande men härmade DiLeva roligt och jag började av någon anledning tycka han var sympatisk igen. Erics förtjänst?

Dagens skörd från mamma: old school platteve (rymdskeppsvarianten), hög afrikansk skulptur (makonde) med två diskreta bröst och en tandrad, Lars Hillersbergsaffisch (”jag hittade riktiga 68-affischer, Åsa” med andakt i rösten efter att hon letat igenom sitt förråd inför tavelupphängning) med bara en liten avbildning av det manliga könet (jag VILL inte få hit googlingar som jag skulle få om jag skrev organet också) i form av Nixons näsa (vad jag har kunnat hitta). Och massa sladdar och biff i magen.

Hela mitt hem blir som ett lapptäcke. Pusch (puh + usch). Om jag har en platteve i “silver” ovanpå ett jättegammalt mellanbrunt bord och en mdf-möbel under bordet med gråsvart vinylspelare på och svart liten dvd-spelare och stor gråsvart vhs-spelare i, ska jag ha den “guld”-färgade förstärkaren där tillsammans med dem då eller en svart? Jag klarar inte alla de här valen. Jag behöver velventilering.

Mitt kök: kräksblå luckor, mörkblå sammetssoffa, “marmor”plastgolv, vitt köksbord och så småningom turkosblå stolar. Det är bara att ösa på? Jag köpte konstiga vitröda dörrknoppar idag också.

PS. är så borta att jag försökte göra ändringar direkt i bloggen utan att gå in i admin.

ÄNTligen har jag min egen safaristil och är solbränd (lite) samtidigt. Ska använda den på IKEA på en lönehelg. Men jag vill få ordning nu.

När vi fick tv 4 sommaren 92 (tror pappa ordnade det lite som en present för att jag gick ut nian, Globen hade stört vår kanal två och omöjliggjort fyran sen den byggdes) gick den här serien och jag låg varje eftermiddag på mina föräldrars säng och kollade men jag hann inte se klart innan vi åkte till Frankrike. Sen dess har jag relaterat skitmycket till den serien och förstått att i den såg jag många vanliga teveskådisar för första gången. MÅSTE se slutet på något sätt.

PS. Förutom att jag var mitt i tonåren och serien innehöll mindre barnvänliga intriger tror jag att appealen låg i att storyn var sån som man bara drömde om att komma på i Barbielekarna som jag lagt av med inte allt för länge sen. Och det är ju lite så som Amanda Lears liv appealar också, hon har levt som en av mina Barbies.

En kväll när vi hade ätit på köttrestaurangen och låg vid poolen med Rikards PAL-radio och min ipod undrade jag vad Bryan Ferry haft för brudar. Rikard gav sin iphone till Ida och hon hittade den mest fantastiska kvinna: Amanda Lear. Clara och jag låg på varsin sida medan Ida läste högt om någon som vi borde haft koll på för längesen.

PS. Clara hade en låt med henne också.

PS2. AL var alltså gift i tjugo år någonting med en en fransk aristokrat som var adopterad av sin älskare. Och ingen verkar veta om hon föddes man eller inte. Alltså det är så Judith Krantz!