(hahaha, vad fult han “dansar” i slutet. om det inte kommit lite färg hade jag dött av uttorkning.)

* September 2009, kom ihåg den månaden. Det var då Skavlan omvände fyrtiotalister som inte “förstår” rap till att åtminstone älska kungen av New York. Kan betyda att det verkligen verkligen behövs en prins.

det bara fortsätteeer, och det funkaaar. Alla borde ha en uncle Andy.

Jag förstår inte helt hur Spotify räknar, men här finns mina 10 just nu spelade låtar rangordnade.

Posten nedan: bagage, Åsa. Det kallas bagage. Och grundtantaganden. Jag bara såg allt sorterat så tydligt framför mig men så var jag för trött. Det är jag nu också. Blir ett slags bakis av att vara för uppe för länge, en åldersgrej. Låter det vara kvar ändå p g a Alias-historien och slutklämmen.

Igår lekte jag MacGyver också. Jag är bra på att sätta ihop IKEA-möbler. När jag är bra på något och känner minsta lilla rutinvibb kan det hända att jag gör fel. Det är mitt kontrollbehov och känslan av att jag inte kan saker som gör att jag peppar peppar så sällan slarvar och tappar bort o s v. Min opålitliga autopilot använde alltså fel sorts liten grej som ska förankra den där typiska IKEA-”skruven” från taket på byrån ned i mittskivan mellan de två översta lådorna. Jag tog en som funkar men som inte är lika kraftig som ordinarie, plus att jag behövde de två jag använde till lådorna. När jag upptäckte det stod byrån redan upp och det gick att skruva loss grejerna men inte få UT dem ur det jävla hålet. Så jag försökte med TUGGUMMI, hahaha. Och Silvertejp. Till sist fick jag ut en av dem genom att spika i den och dra försiktigt i spiken. Den andra får vara kvar och kanske kollapsa om några år. Den blev i alla fall inte utochin som en byrå min då nyskilda mamma satte ihop till mitt flickrum på Murklevägen. Gud vad hon skämdes över det, jag kan inte minnas att jag förstod vad all the fuss was about.

7 år gammal dagbok killed the läggdags. Läste jag inte samma skit ganska nyligen? Jag sorterade pärmar och fann den med de utskrifter jag orkade göra en gång och ville leta reda på en text som visst bara finns i datorn. Det bästa är att jag sparat kommentarerna också, vilken stor del av livet det var, förmodligen det närmaste 15 minutes of fame jag kommer komma.

Jag fick någon jättetydlig insikt men nu är den i ögonvrån igen, flyr när jag vänder mig efter den. Men, jag har utvecklats, mycket av det var verkligen tjugoåren och inte nödvändigtvis min personlighet. Haha, nu kom jag att tänka på dagen innan lovet när vi spelade Alias (beskriva-ord-grejs) i klassen och jag hade sjukt konstig sinnesnärvaro och fick ordet “underutvecklad” varpå jag låtsades att jag såg något en bit bort och pekade och sa “oj… den där borde verkligen ha kommit längre!”. Hahaha, poor kollega/lagkamrat.

Jo, insikten var något med att jag trots allt alltid gjort det jag behövt. Det är ju så självklart, men eftersom det man behöver inte alltid är det man mår bra av så är det lätt att tro att människan gärna går vilse. Jag gick inte vilse fast allt var så knäppt. Åh gud jag hade värsta bästa vinkeln och nu pooof. Just det (ej vinkeln bara tillägg), problemet med de situationer som kan verka vilsna är att de givetvis sätter spår. Att även om det just då fyller ett behov (gud det här är ju så KBT lärobok 1A) leder alla de sätt som man vrider och vänder på sig för behovet till att man får massa slagg som sen följer med en envist förbi till och med sånt som man tycker är milstolpar i ens utveckling. Det vill säga, att ha tillfredsställt ett till synes icke önskvärt behov är inget problem i sig, men det blir ett jävla jobb efteråt med omprogrammeringen. Ett exempel för att inte förlora mig själv i mina egna kryptiskheter: jag behövde tröst när min pappa blev sjuk första gången –> mitt första långa förhållande kom till mycket stor del att handla om tröst –> jag förknippar förhållanden med tröst och överdrivet beroende och vill aldrig bli den personen igen. Det är alltså slagg som är kvar mer än tio år senare. Och slagget skapar ju i sin tur behov som leder till slagg som leder till behov blablabla.

Shit vad jag är trött och vad uppenbart allt blev. Återigen, this is not the greatest insikt in the world, this is just a tribute.

Jag tycker mig ana att mönstret som blir när man har en lampa tänd under min nya lampskärm påminner en hel del om kvinnans ädlare delar. Det var väl en bra slutkläm.

Okej. Jag fick precis en idé om liten sänghimmel. Gladföratthaettsovrumorama! Det får bli gardiner först. Tänk om väggarna vore ljust ljust grågröna istället för ljusrosa och jag hade en svartvit matta över hela golvet och allt hade ännu mer sin plats. Sådär, nu kom jag tillbaka till trygga idévärlden.

När jag ÄNTligen skulle plocka in alla kläder i min nya byrå fick jag för mig att hälften var smutsigt så jag har fortfarande massa ikeakassar med kläder överallt.

Kan inte fatta att jag sov så lite inatt och varit vaken så länge nu men ändå inte däckat som jag alltid gör på vardagar. Jag har inte legat ner en enda gång fast jag är sjuk. Vårdguiden sa att man helst inte ska sängläga om man inte behöver, så ja ba tvättstugespeedad och galen hemmafixare. Det vill säga, har inte varit så sjuk ändå.

Har satt ihop byrå (var jag tvungen att köpa den med flest jävla lådor) och fotpall trots sjukdom. Ibland (nu) känns det nära på obscent att JAG ska ha alla de här sakerna och de här rummen, bara jag. Inte att det är lyxlägenhet på långa vägar, men för mig är det här en sån lägenhet som man hälsar på i, det är inte meningen att mina idéer ska bli av. När jag känner mig nära att nå “färdig” blir det som att jag ätit en extra Crème brûlée och ångrar mig.

Alltså, det kanske är lite dubbelmoral att gå med i den där anti-SD-gruppen på FB och läsa medlemmarnas inlägg och ba “kan dom bara DRAAA”. Jag vill inte vill inte vill inte veta hur folk tänker, ens när de är på rätt sida i en så viktig sak. Men det är också min första sån grupp någonsin, för att jag tror att den kan spela åtminstone en halv promille roll. Och för att den utvecklingen är det läskigaste jag vet, efter kärnvapenkrig. Gud, fick insikt. Att jag alltid demoniserat ord så himla mycket, jag stängde öronen så fort någon sa kärnvapen/aids/krig/freon när jag var liten. Ville åka hem från våra bästa familjevänner i Skåne en gång för att de bodde så nära Barsebäck och skämtade om jodtabletter. När en lärare högläste postapokalyptisk bok en annan gång var det som han slog mig i ansiktet för varje mening.

Halsfluss/whatever kvar, vaknade sex för att det kändes som att min hals grät. Alvedon slut och båda apoteken öppnar tio. Jag har en halvt ihopsatt byrå mitt i sovrummet och en fotpall och två bokhyllor som väntar på förlossning. Och nyss – det här är det frucking värsta – när jag duschade lyfte jag bort en stor burk scrubgrejs från duschkabinsgolvet och så var det några SVARTA FLÄCKAR där under. Gud jag orkar inte tänka på det, har jag orsakat mögel efter fyra månader liksom. Blir galen. Tänker tänka att det kan vara något annat tills jag pallar utreda.

att eftersom banken spärrade mitt kort kunde inte Spotify Premium förnyas automatiskt och jag är för borta för att våga ordna med det nu.

Det här är nog min favoritlåt i Glee. Men shit vad jag ruttnar på lärarn. Och lite också på kvinnorollerna sammanslagna.

PS. Sjuk grej: Klippet som Nicklas la ut förut var spegelvänt och när jag såg det tyckte jag att den manliga huvudrollen såg lite väl överårig och biffig ut, sen när jag började kolla på serien ba “men ÄR det verkligen han? han var inte såhär söt”. Han måste alltså se helt annorlunda ut spegelvänd. Eller så har jag bara feber.