Förlåt att jag laggar med de sex senaste åren. Dels har jag “inte haft tid”, dels fegar jag och dels tycker jag det blev så larvigt.

PS. Och oärligt.

Första teveframträdandet. Om det inte andas nyår så smakar det åtminstone Champagne och kärlek. Jag ler så stort att det inte är klokt. Fortfarande bäst.

Alltså inte för att visa er något ni inte redan var med på och säkert tröttnat på, men det går inte att inte. Sen känns det rätt nyår också. Inte årets låt för mig egentligen, men förstår ändå varför den kanske är det.

Jag gick till en astrolog i början av januari. Hon sa att stor förändring var på gång och några veckor senare fick min far en hjärtinfarkt. Jag försökte plugga sociologi men gick vilse bland alla gubbar och spikade endast en liten statistiktenta. Gud jag såg det inte förrän precis just nu: när jag hade ordnat jobb vissnade jag långsamt men den här tiden då allt var så osäkert var det ändå som att jag började resa mig upp. Jag minns att jag hade en gul velourtröja med dragkedja och det hände många viktiga saker när jag bar den. Bland annat såg jag en skitkänd ganska ospännande målning av Zorn på Valdemarsudde och blev träffad av en blixt: “Jag ska måla!”. När jag hade bestämt mig för att söka till förberedande konstskola slutade jag bry mig om mina studier, och när mina föräldrar meddelade att de skulle sälja villan (den jag fortfarande kan drömma att jag bor i) glömde jag bort dem helt (studierna, inte mina föräldrar). Men sen lyckades jag få till ett lägenhetsbyte till söder och var rätt jävla lycklig hela sommaren trots att jag sjabblat med arbetsprovinlämningen i maj och hamnat på reserv och fick vänta på besked fram till augusti. Men jag kom in, life-changing I tell you. Jag blev plötsligt hon som skrattade mycket och på skolans Ålandsresa precis i början av läsåret lärde jag mig något som jag egentligen visste, men som jag tydligen behövde få inbankat av en sjukt klok sex år yngre klasskamrat: Du kan aldrig missa något, där du är sker även filmens handling liksom. Clara blev ihop med Rikard och på nyår hade jag lösnaglar och ville bara lyssna på Ignition. Clara hittade en handduk på nyårsfesten som vi hade på axlarna medan vi upprepade “som Fiddy” men ingen förstod.

Man kan säga att det friskade i ordentligt. Jag började skriva, jag visste inte att jag “kunde” det innan. Och då smet allt ut. Förmodligen ett första stadie jag behövde även om jag kunde verka så bitter och perspektivlös. Jag VAR perspektivlös. Kommer man alltid tycka att man var så himlarns mitt i något när man ser tillbaka på gamla saker? Jag började gilla Bruce Springsteen och Carole King. Jag kämpade och kämpade och kämpade i allt det där som hade hänt oavsett vem det handlat om. Clara, Nicklas och jag for till Lissabon, det gick förhållandevis bra och var roligt. Jag började tänka på de här två sidorna man har som just den här hösten (2009) har handlat så mycket om för mig. De är väl olika hos alla, men jag upptäckte att jag dels kunde vara så överdrivet jävla moderlig och självförintande och dels sjukt dryg och dömande och kall. Nu är min övertygelse att det är en livsuppgift att balansera de två och hitta poängerna med dem, då såg jag mest ett inre krig. Min magkatarr blev sämre, men jag var på ett faktiskt fantastiskt körläger (!) med mamma. Sen blev jag uppsagd och jobbade hemma och såg på That ’70s Show hela hösten. Försökte ha långärmad tröja under t-shirt som Donna men hade inte råd att byta stil helt. Haha. Clara försökte rädda mig, hon var fantastisk. Korta stunder var jag ändå väldigt lycklig. Gud, ett sånt tonårsliv. Strax före nyår klippte jag mig och på själva kvällen lagade vi lax och drack Bellini hemma hos Nicklas och jag spydde galla över Fischerspooner men sjöng Step In The Name Of Love. Sen delade vi oss på olika fester och det slutade med att jag var väldigt arg, tror jag.

Ida hade flyttat hem och hade tjufemårsfest. Gud, den känns som igår. Jag ville bara höra Shaggy - It Wasn’t Me. Jag kan nog inte skriva så mycket om det här året, det var så mycket tandagnisslan. Prestationsångesten i att ha 41 kvm som var mina helt egna, ett webbjobb som sakta började kännas ganska meningslöst och ej utvecklande, ett krångel som var kännetecknande för hela min första del av decenniet hade börjat om, elfte september o s v. Men vi gick på Panda och hade askul och så Hultsfred och tjufemårsfest som var sådär. Sagan om Ringen. Jag var sådär halv som bara en tjugo-nånting kan vara. Kanske för att alldeles för mycket energi gick åt till att försöka övertyga mig själv om hur mycket jag borde bryta en grej istället för att jobba där jag var. Idealen var för höga, så det bidde ingenting.

Tjugohundratalet började nog ganska bakslaget hemma hos Clara där jag sovit efter en jättekonstig millenniefiravslutande privatfest. Sen lyckades jag ta mig hem till en kille som jag blev ihop med senare, vi åt Millenniumchoklad (den som sprakade i munnen) och såg på E.T. som gick på teve. Den våren var ganska speciell och inte så lik mig. Allt var så intrigproppat i vårt lilla kollektiv och jag blev om mig och kring mig och lyssnade på Backstreet Boys och trängtade. Sommaren kanske var min mest stadgade någonsin, jag hyrde bil med den där killen jag blev ihop med och var på landet och lagade mat och lyssnade på Kent. Samtidigt som något man väl kan kalla en trio formade sig med Eric och Kalle. Jag köpte gigantiska byxor och mörkblå AF1, tänkte väl att jag gillade hip hop. Och så Håkan, det var tack vare min kille vi upptäckte honom. Jag tror att Kalle tog honom till sig allra mest, vi skulle väl vara lite Sturm und Drang och yla Och Singoalla troor att. Det blåste i mitt hjärta som på en tonåring. Vi gick på G-klubben och sov på Kalles vardagsrumsmadrasser på Tavastgatan. Ida var i London, Clara var stadgad och jag bodde lite för länge hos henne efter kollektivets upplösning och misskötte mig för att det var så mycket jag inte förstod, för att jag inte var verklighetsförankrad. Music med Madonna kom. Jag svek min kille för någon som inte så långt senare svek mig, men jag ångrade inget för det blåste i mitt hjärta som på en tonåring och jag kunde inte stanna upp och verklighetsförankras. Jag köpte randiga långärmade tröjor, Kalle lånade en första gången vi var på Panda och vi såg likadana ut. Jag började lyssna på dancehall. På grund av intriger hösten innan hade jag jobbat så hårt för att bara tänka på mig själv och jag blev nog extremt självcentrerad ett tag och förstod ingenting om hur jag påverkade andra. Men det gick ganska snart över, det där extrema, och jag började om igen med mer Åsiga sätt att vara knäpp på. Jag firade nyår i Bagarmossen med Ida, Clara och Anna på en fest som var asjobbig att ta sig hem ifrån. Jag fick en lägenhet i Aspudden.

Nu. Jävlar. Ska. Jag. Diska.

Min bästa blogg.

Alltid när jag skamsköljer måste jag sjunga en liten trudelutt för att se lite mer lättsamt på saken, alternativt inte riktigt höra vad jag tänker. Nyss kom jag på mig själv med att sjunga “Jag gjorde en så jobbig grej!” till en synnerligen fröjdig melodi.