Ofta på fredagar när jag egentligen ska få allt gjort börjar jag lyssna på klassisk musik jag inte lyssnat på tidigare, typ som för att då är det okej att jag prokrastinerar. Om jag kulturkonsumerar fint istället. Idag kan jag också se det som en form av kolhydratrik kost inför ett intelligensmarathon jag ska springa imorgon.
När det står hundra par vita AF1 i skoställen.
När R. Kelly ska komma till stan och något man skulle kunna kalla en liten biljettfeber uppstår. Okej, vi var kanske bara fyra, men jag tror det är många om man jämför med andra arbetsplatser.
Okej min andra andnödshostattack på en vecka på grund av ASGARV orsakade nyss Nour El-Refai. Hennes minspel alltså. Men jag vågar inte klistra in klippet, jag är från fel generation.
Den här filmen finns inte på Lovefilm. MÅSTE se.
Alltså min dag. Jag känner mig tokig av liv och ändå liksom melankolisk. Det går inte att beskriva. Och nu skriver jag ett brev till en dam som är en milstolpe i mitt liv, ja det vet jag redan fast det var i höstas jag träffade henne första och hittills enda gången. Och PATOSET i att medan jag skriver är ögonen tårfyllda. Kokett men fascinerande.
Mitt liv tog nästan slut ikväll (typ) när jag satte makaronerna i vrångstrupen av asgarv åt Larry David. Det är det där sättet amerikaner pratar på, så många ord och så lite mening. Särskilt fruns jargong är lite som att äta något äckelgott, något som man halvt lider sig igenom medan man har i det munnen men som man måste ta mer av så fort det försvunnit. Och så en dåre mitt i allt ihop som faktiskt har något att säga då och då men som alla tycker är totalt orimlig. Och allt som blir företeelser och nya termer helt plötsligt mitt i tjafs: “So what, you count shrimp now? You’re a shrimp-counter?” (om att bry sig om räkmängden i en takeawaylåda). Jag skulle vilja säga att det är skönt att kolla på Curb, och jag tror att det delvis är för att “man känner att man lever”. Men mest för att livet blir så mycket mer uthärdligt om man föreställer sig att det finns de som faktiskt går igenom det med det där ständiga fnisset i ögonen som bara var dåligt skådespeleri hos Seinfeld men som skulle kunna utvecklas till en hel livsfilosofi. Om man tänker sig att det är möjligt att ta livet så mycket med en klackspark att man lika gärna kan uppröras av ALLT för man blir ändå aldrig någonsin totalt nedhuggen av något.
a k a trodde att jag skulle hata men jag älskade:
Curb Your Enthusiasm
808s & Heartbreak
En till The Wire-skådis är med i Friday Night Lights! Den här gången D’angelo. Undrar om Peter Berg tänker länsa hela the pit.
Att pappa svarade i telefon till slut. Han skräms (oavsiktligt såklart) med det där lite då och då.
