Och så var det så galet bra!

För nio timmar sedan sköljde jag penslar och stängde ner en galen Spotifyshuffling av min 2,8 dagar långa Allt-lista. Tack vare Last.fm har jag kunnat återskapa shufflingen från den låt då jag gick in i något slags målningstrans. Egentligen kanske hörlurar behövs för rätt känsla, men: aaah. Jag är ett geni. I musiksmak, ett test Nicklas gjorde på mig visar tyvärr att jag inte riktigt når upp dit IQmässigt. Det är Nicklas jag målar så jag tänker på honom väldigt mycket.

Kom nyss på mig själv med att i slutet av min alldeles för sena middag tänka: “I think magen gets the point now”. Så inställd är jag på att äta mest för magens skull.

Nyss på jättetrånga fyran fick jag en så tydlig illustration av en sak jag tänkt på ett tag. En mindre samhällsanpassad dam med whiskeyröst styrde och ställde lite på barnvaktsplatsen men var vid ganska gott humör och riktade liksom inte sina orimligheter mot någon speciell, hon var harmlös men kanske lite lite hetsig. Helt plötsligt ville hon fälla ned ett säte och där stod ett äkta par och liksom ignorerade henne. Hon var så inställd på att verkligen få sitta och jag var ju såklart också lite irriterad på det där, men mitt i ivern blev hon avbruten av den ASSURA frun i paret som flyttade på sig och ba “men SITT här då, GÖR det då” och sen inte släppte det när hesa damen svarade “va fan blir du så otrevlig för nu då?” utan liksom skulle fortsätta klämma till och klämma till och klämma till. Det blev så tydligt, det var assura frun som INTE FATTADE ETT ENDA JÄVLA SKIT. Det var den som hade problemet som stod för det problematiska. Egentligen gillar jag inte alls den tanken som en generell regel, att det är den som stör sig på något som bara ska skärpa sig. Nej USCH vad många gånger jag har känt mig i underläge för att det är jag som har tagit upp problematiska saker. Men, när det handlar om att störa sig på något som inte ens är riktat mot en själv, när det blir så viktigt med verbala käftsmällar fast det som pågår mest är… ja så som livet/samhället är. Då är det den personens egna jävla problem.

Det här har jag tänkt på angående mina (minst) två olika sidor, den som är “logisk” och kontrollerad och gör allt rätt och den som står för allt annat, känslor och sinnlighet och vimsighet och stuff. För förut så trodde jag att det var den sistnämnda som var problemet, att “jag måste skärpa mig”, men i höstas. ÅH MIN UNDERBARA HÖST. Insåg jag att det är den logiska sidan, den som tycker att “jag måste skärpa mig” som måste slappna av for f*cks sake. Live and let live, hejta det som hejtas bör men ALDRIG BARA för att något inte… är perfekt eller… sköter sig.

Evighetsprojekt: att kombinera passion med livet. Råkade måla till nu.

Alltså, jag MÅSTE åka till London. Det är skitkonstigt att känna såhär. Några av mina anledningar: Hampstead Heath som sagt, Tate (har aldrig varit där), ett litet slags kuriosamuseum i en vindlande trappa, National Portrait Gallery, West End, museer, museer, museer. Mat.

Det har pågått ett tag. Kanske något med Harry Potter etc. Alltså. Jag. Tror. Att. Jag. Har. Börjat. Längta. Efter. England. Trots att asfalten inte blommar. Just nu handlar suget om Hampstead Heath, dels för att jag såg Bright Star förra söndagen men också på grund av en jättekonstig film jag såg typ… i höstas? Som utspelar sig bara där under en dag. Och när jag googled away fann jag konstnären John Constable som tog flera motiv därifrån. OMG the hantverk.

Jag tror jag upplever min första riktiga dåndimp à la Men GUD h*n kan ju inte växa UPP. Igår lämnade jag av min äldsta systerson på föräldrafritt tolvårskalas som höll på till TIO PÅ KVÄLLEN. Innan råkade jag skrämma upp honom för att jag påpekade angående kylan att det är ett dåligt tecken när man börjar frysa så fort man kommer ut. Alltså att det betyder att man kommer hinna frysa pretty damn much, men han trodde att jag menade något mer allvarligt. Så SÅ stor är han inte att jag bara kan använda mitt vanliga tugg rakt igenom.

Hon är alltså i Buenos Aires. Eller Dinosaurus som jag råkar sjunga ibland, “I wanna be a part of BA, Dinosaurus, Big Apple”. (om jag inte minns fel var det den här som startade hela grejen senast Nicklas och jag hade youtubeparty)

Okej igår tittade jag på Rykiel-kollektionen ganska mycket och tänkte bland annat en del på att jag är glad över att det är så mycket gult, och lite på att det var synd att det inte var något av det jag ville ha. Inatt drömde jag att jag var på en specialinbjudan-utförsäljning där det fanns några MYCKET SNYGGA enstaka gula möbler och dessutom en golvlampa som var gul och rosa i samma nyanser som koftan på bilden (70-talsmodell men reklambyråmodern, det rosa var inuti lampskärmen). Slutsats: det är en gul möbel jag ska ha, inte en gul tröja.

I drömmen ingick också släktträff med fiktiv Rikard-släkt, små simpsonsfigurer i en pool (mer gult?), bokhandlare, bibliotekarier och ett Sarkozy-Bruni-bröllop som var helt Moulin Rougeigt.