Idag är inte bara Valborg, det är även fredag. Det är lite det jag tar fasta på. Somnade vid tre och orkar inget alltså.

ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN MYCKET.

Sen läste jag ett annat blogginlägg av någon jag trodde att jag respekterade men det blir för personligt att rasa mot det här så jag tar mig en liten bit choklad och hoppar in i duschen. Hihi.

Kvickheten!

Seinfeldfavorit: när Jerry proppar i sin date tuggummi efter tuggummi för att Elaine är på väg upp och inte får höra datens röst för att hon då kommer fatta att det var hon som inte ville “share a square” från toalettbåset bredvid. Elaine tittar undrande, daten tuggar på och får ett helt nytt mer goofy kroppsspråk, Jerry säger typ “what are you gonna do, hon ska alltid stoppa in så himla många på en gång” utan att blinka så fort daten gått.

Roger - I want to be your man. Talk box + Let’s get it on + boyband.

Han blev skjuten till döds av sin brolla ‘99. Brollan begick självmord precis efter. Alltså, finns det någon lista över sånt här någonstans.

PS. På hans Wikipedia-sida: “Categories: 1951 births | 1999 deaths | 1999 crimes | American funk bass guitarists | American funk guitarists | American funk keyboardists | American funk singers | American harmonica players | American multi-instrumentalists | American record producers | American rhythm and blues guitarists | American rhythm and blues keyboardists | American rhythm and blues singer-songwriters | P-Funk members | Murdered entertainers | American murder victims | Musicians from Ohio | People from Dayton, Ohio | People from Hamilton, Ohio | People murdered in Ohio | Deaths by firearm in Ohio | Murdered African Americans | African American singers | African American musicians | Murdered rappers”

PS2. OJ jag visste inte att Martin Luther Kings mamma också blev mördad!

PS3. En av Womack-bröderna (Harry) blev tydligen stabbad av sin flickvän efter att hon hittat damkläder som inte alls var någon älskarinnas utan tillhörde Bobby Womacks brud.

PS4. Obs NOLL källkritik nu. Bara totalt wikipedia-dingdingvärldande.

Hymla inte. Låt inte ditt sinne förgiftas av falska föreställningar om vad världen kräver av dig. Det är du själv som står för förtrycket, en del av dig som du måste ta väl hand om men absolut inte bli hypnotiserad av. Om du bär på många fnysiga tankar om vem du var i början är du förmodligen fortfarande fast i tonårens dömande bojor.

Ni ba “du kommer SÅ hamna i självhjälpsbokförfattarnas krets i helvetet”.

Jag försöker tyda den här livet-är-sött-bloggar-trenden som inte alls är ny men som jag mer och mer ser konturer på. Är det liksom nutidens version av Anna Bergenström? Typ en robust skål full med citroner. Nej det är ju värre. På ett ställe skrev någon i en länk till någon annans blogg “läs om X och hennes söta liv”, men VAFAN. Tänk om någon skulle säga att jag hade ett sött liv. Koka ner det till bara sött. Usch alla fällor för oss damer. Att, oavsett inom vilken genre, så måste vi hela tiden visa upp små bevis för att vi är värda att finnas till. Det är inte ett annat sätt bara för att man har en annan smak, en annan stil. Var hur jordgubbsöt du bara vill men visa dina tankar, hur bra/dåligt din hjärna och själ fungerar, inte att din frukost var snygg. Inte bara. Och när du letar i det som verkligen är du, tänk inte före på vad det är du vill hitta, ha inte med dig en rosettformad pepparkaksform och banka in i köttet som är du. Se bortom Mad Men, sluka livet.

Gud, jag har mått väldigt dåligt idag så jag orkar inte riktigt leta efter bra formuleringar.

Igår kom jag fram till att jag numera är så ytterst ointresserad av objektivitet. Och kanske i förlängningen av kontextualisering. Jag gör det ju fortfarande, förklarar och förklarar varför jag råkar gilla något som kanske är pinsamt, men jag tror inte att jag gör det lika mycket inför mig själv. Jag arkiverar inte varje känsla för något med en disclaimer-postit. Det är väl det som är det stora resultatet av Min Höst ™. Om jag tar bort all tvivelaktig terminologi och alla kategoriseringar som hela tiden kräver att jag gör citationstecken med händerna (apropå kontextualisering) och tänker på vad det verkligen handlar om, är det just Subjektivitet jag kommer fram till.

1. Mitt tänkande och kännande fungerar på ett visst sätt.
2. Det sättet stämmer inte helt in på det objektiva sättet, alltså mallen som vi lever efter, och inte minst DÖMER efter.
3. Min tidigare strategi har varit att förtrycka mig själv och hindra att allt för mycket av det subjektiva sipprar fram. Att liksom se vad som gäller och sen addera lagom mycket av det som verkligen är jag.
4. Nu ba: ORKA.

Jag är all for pragmatism, men det är ju så rysligt många områden där den är totalt onödig. Var finns frucking poängen i att t ä n k a sig till smak. När jag kan känna. Och faktiskt FÅR tycka om vad fan jag vill. Nu pratar jag främst om typ musik och film här. Jag har nog länge trott att jag redan varit radikal i mitt sätt att ta till mig kultur, och javisst jag har min alldeles egen smak som så många andra. Men nu tycker jag liksom inte att det är alls jobbigt när andra tycker olika, när någon totaldissar något jag älskar. Jag tänker bara “subjektivitet”. Gud vad basic va. En bra låt är inte en bra låt är inte en bra låt. En bra låt i ditt sammanhang är en bra låt.

Jaha, vad ska jag äta till middag idag då. Förlåt universum men BOJAN i matbehov vafan. Det tar upp alldeles för mycket av min energi som jag kunde använda till min tallrikskollektion eller att sy eller läsa eller måla eller göra fint. Om jag bara kunde överföra mitt skapandebehov till matlagning, VARFÖR har jag inte lyckats med det på tio år. Hur kan jag älska att GÖRA så mycket men bli paralyserad ändå av så mycket annat. För det är inte som att allt jag faktiskt gör blir jättefint och något jag eller någon annan behöver. Det är inte som att allt jag faktiskt gör är ens en gnutta nödvändigt. Ändå vill jag bara göra göra göra skapa skapa skapa men vägrar konsekvent det jag faktiskt behöööver, matlagning och diska. Det är så konstigt. Det är patologiskt. Det är lite som att jag tycker att det inte är mitt fel att jag behöver äta. Någon annan har bestämt det och så är det ändå jag som måste ta konsekvenserna. ÅH, PRECIS. Det är ju mitt hat även i andra sammanhang, när jag inte fått kontrollera situationen från början och någon annan då gör fel och JAG får städa upp efteråt. Då städar jag upp med det sjukt osympatiska mantrat “det här hade ALDRIG hänt om jag gjort allt själv” i huvudet. Vadå, så jag vill helt enkelt inte göra någonting som helst som inte jag fått bestämma själv. Men varför är jag då så dålig på initiativ och så påverkningsbar? Det kanske jag bara är när jag är säker på att jag slipper städa upp efteråt. Eller att vissa för andra oväntade saker är asviktiga för mig och dem ser jag oftast till att ha stenhård kontroll på, men sånt som ofta är viktigt att kontrollera för andra bara passerar obemärkt.

Om Nicklara inte hört den här MÅSTE ni göra det: Dusty Springfield - Sweet Inspiration.

ju mer jag yuttar desto mer börjar jag misstänka att evita är min allra bästa film. den har allt.

(vågade inte ha några versaler i den här posten)