Kontextorama
När jag var i Madrid sommaren 93 hade jag fyra jämnåriga amerikanska klassisar, Amy, Christina, Dray (Drew?) och nånting. Deras stil som jag inte är stolt över att jag blev mycket inspirerad av var: vit stor t-shirt med text&bild-tryck, högt uppsatt tofs med allt hår bakåt, kanske keps ibland, ljusa jeansshorts med ganska brett läderskärp, Birkenstock i naturfärg, “cool” sportig ryggsäck. Det var sommaren då Clinton beordrade “a cruise missile attack on Iraqi intelligence headquarters in the Al-Mansur District of Baghdad” (krigslingo gör jag bäst i att citera) utan att någon riktigt förstod varför, särskilt inte våra spansklärare, och amerikanerna var så jävla upprörda och en utbrast typ MEN KAN NI INTE FATTA ATT VI ÄR VÄRLDSPOLIS OCH RÄDDAR ALLA JÄMT. Jag tyckte alltså att de var totalpuckade, men ändå fastnade en av dumbrudarnas tröjtryck så jävla hårt, det som det stod 10,000 Maniacs på. Kanske den hösten, kanske senare hittade jag en begagnad cd-singel med Candy Everybody Wants och det är fortfarande den enda låten jag egentligen hört med dem, men SHIT vad jag har hört den.
Tack vare youtube fick jag nyss lite kontext. Två ledsna röster ihop blir tydligen flamsfira. Men mest sparar jag klippet för att det är sådär jag skulle ha håret om jag kunde och för att hennes stil här är en jag sugit på länge, TROTS trumpet-, nej TRATTärmar.
Det är alltså Michael Stipe och Natalie Merchant på Clintons inaugural ball. Det är det här som är nittiotal för mig.