Jag har tänkt på en grej. Det finns, vad ska man kalla det, en konstant? i mitt liv. Eller en gåta. En sak som känns som en ständig följeslagare helt enkelt, liksom en liten men mycket stadigt skylt som det står “Par är svårt. Och jag förstår inte hur så många lyckas.” på.

Det blev konstigt med en liten utläggning om det, men jag ville få fram hur den gåtan nästan har fysisk form (enter testaduras: “man kan INTE ha NÄSTAN fysisk form”) och liksom inte bara är något litet vardagsfilosofiskt sådär. För det är ju en stor grej över huvud taget för mänskligheten, det är jag såklart medveten om. Grejen jag tänkte nyssast på angående det var: kan det vara för att inga jämlikar finns? Alltså inte som i könsroller, men när känner man egentligen någonsin att man är på precis samma trappsteg som en annan människa? Det behöver inte vara några höga trappsteg och det kan uppenbarligen växla men alltid står man på minst ett trappsteg neråt eller uppåt. Om inte på samma trappsteg men i olika trappor. Och i vänskapsrelationer behöver det inte uppstå dissonans av nivåskillnaderna för att vänner oftast (och kanske: i bästa fall) omedvetet välvilligt kompenserar och balanserar, det blir kanske som en liten dans man gör utan att tänka på den. Men i ett vuxet par handlar det om att leva ett liv, om det ska vara på riktigt kan man inte bara dansa en liten pardans om och om igen, eller jag tror i alla fall inte att jag kan det. Det är min gissning. Jag har aldrig tänkt så: “nämen nu dansar ju vi/de bara en liten pardans”, men det kanske i efterhand kan sätta ord på saker jag upplevt. Att “pardans” krävts för att dissonansen inte ska skära i öronen. Eller så har jag struntat i dansandet på bekostnad av parrelationens existens i verkligheten, den har varit väldigt mycket på riktigt men inte hel. Alltså, man kan undvika dissonansen om man bara har relationen på de våningsplan där den överlever utan dans. Men huset ska väl helst vara fullt åtminstone ibland om det ska hålla ett tag. Gud, be mig aldrig förklara vad den där dansen består i, eller vad det är för jävla hus jag just började prata om.

Det var inte meningen att ställa upp ett olösligt problem. Jag tror att jag försöker rita en karta över parrelationens anatomi för att bättre förstå var det har molat eller knakat eller bultat. För att få små korn av svar på gåtan som inte bara är “Hur är man par?” utan också “Varför tycker jag att det är så knepigt? Hur svårt kan det va.”. Och idag sa det lilla kornet “Inga totala jämlikar finns ju, Åsa”.

Postad av Åsa, 100206 17:09 i Inget speciellt-kategorin.
RSS 2.0