Många som pratar om Weeds eller True Blood tycker att det spårar ur efter någon säsong och jag kände också lite åt det hållet men sen förstod jag att det mest var mitt kontrollbehov som vantrivdes. Det är ju inte som att någon av serierna är realistisk och “moralisk” från början, som att det är meningen att man ska tycka att Nancy är genomsympatisk och så har hon bara den lilla flawen (VARFÖR lär jag mig ALDRIG en svensk motsvarighet till det ordet) att hon säljer olagligt stuff, eller som att man ska tycka att Bon Temps är en hemtrevlig liten håla. Men jag tror att det är grundläggande mänsklig psykologi. Alltså att människan kan stå ut med rätt mycket freaky shit men det behövs en grund, n å g o t som går att lita på, som alltid finns kvar. Och att alla har sina dealbreakers (jag vet! mitt favoritord tydligen. jag tänker asmycket på dealbreakers i olika former) där det inte funkar längre. Där vårt stockholm syndrome (alltså som i att vi rubbat på flera av våra gränser för att anpassa oss) går över. Ni vet där Papphammars lagom kaosiga runthalkande på rullskridskor övergår i total förstörelse av lägenhet. Och i Weeds var den grunden kanske Agrestic och i True Blood farmorns hus till exempel och sen bara snap crackle pop! Dealbreaker efter dealbreaker och ånej den där skulle ju vara god innerst inne det var ju därför jag tolerererade eller men jag trodde att de visst gillade varandra egentligen. Men jag har hängivit mig till det totala kaoset nu, fattat att det inte handlar om sympatier eller antipatier, utan om en berättelse om liv, om allt.

PS. Sen finns det ju de för vilka dealbreakern inträffar redan innan filmen eller serien, alltså de som kallar typ fantasy för overkligt.
PS2. Det betyder inte att jag får kämpa regelbundet för att gå med på alla nya premisser.
PS3. Jag skulle ju också skriva att teveskaparna såklart är medvetna om det här och börjar därför aldrig spåra på riktigt under första säsongen. Där får man liksom ett litet lexikon på ungefär vilken sorts grejer som är att vänta, en grundkurs. Sen blir det åka av. HAHAHA skoJA!
PS4. Det handlar väl också jättemycket om behovet att veta vad det är man tittar på, vad det handlar om och vad sensmoralen ska bli. Hallå Lost duh, hur många som slutade titta säger inte typ “men orka att de ska försöka komma ifrån någon jävla ö i massa säsonger” och man ba “eh det kanske inte är det det ska handla om”. Det är inte Lagens änglar liksom.

Det finns en tanke om döden (inte min egen) som är det som kan få mig orubbligt ledsen någon gång om året, det finns inget annat peppar peppar som sänker mig så totalt i någon dag. Nu tänkte jag på den utan att låta den platta till mig och förstod: dödsrädsla måste ju så mycket bero på att det är det enda vi vet kommer gå riktigt dåligt i vår framtid. Allt annat som ju faktiskt kan barka käpprätt innan den inträffar undviker vi förhoppningsvis att grubbla över så mycket som det går för att klara av att leva, men sen finns det där vi oftast kallar oundvikliga och det går inte att passa in en hantering av den vetskapen i diverse coping strategies. Döden får inte plats där. Den får ta hand om all vår oro för allt.

Tillfällen i True Blood då jag spolar tillbaka minst två gånger:

- när Pam och Eric pratar svenska.
- när Erics fangs växer ut. För att jag försöker sätta mig in i att där står en jämngammal man från söder och gör något så grymt konstigt som att låtsas att två av hans tänder blir långa och vassa. Som att jag tror att jag ska se en glimt av GÖR JAG DET HÄR!? i ansiktsuttrycket. Lite samma grej som med Omar Little och gaygubben i Sopranos, att jag tänker på machoskådisen bakom och undrar hur nära de befinner sig sina egna dealbreakers. Självklart inte för JAG tycker att det borde vara dealbreakers, men det är intressant, det måste handla så otroligt mycket om det i Hollywood. Som med de rätt så onödiga sexscenerna ändå, tänker de HBO HBO HBO som ett mantra under tiden? Ursäkta floskeln, men ett så egoboosting avundat yrke som är så nära h*reri ändå.

Annars gillar jag ALLT med Lafayette (otippat) och när Tara är upprörd och hela Jessicastoryn. Sookie är jobbigast.

Ibland går jag tillbaka och läser flera av mina fb-statusar i rad, då tycker jag oftast att jag är ett geni. Till skillnad från när jag precis har skrivit en status och nästan alltid känner mig asjobbig.

Såg mer italiensk film. Ieri, oggi, domani. Såhär: glosor skullente vara jättesvårt, men MELODIN. När Sophia tänkte högt i bilen, sådär långsamt, kunde jag härma lite och ma cosa fai och sånt går men det är väldigt o-åsig melodi. Franska är ju också teatrigt men det är det enda språket jag kan skämtbryta på för att jag har hört det så mycket i mitt liv.

Sophia Loren fick mig att glömma bredspåriga manchesterbyxor (INGA ÖVRIGA JÄMFÖRELSER). Klädidentitetförvirring.

PS. eller så är det så enkelt att jag har läst franska och spanska och haft lärare att härma efter och banka in regler med välartikulerade munnar, är det inte lite så att man härmar sina lärare omedvetet när man pratar andra språk. DS.

PS2. en liten älskaClaraanledning: att hon citerar engelskböcker från grundskolan med stor förtjusning, som att det är självklart att jag borde veta precis vilket stycke hon menar. det gör jag inte. DS.

PS3. TILL CLARA. Just nu är Otis bäst. DS.

Ursäkta det Bored-to-deathiga och förutsägbara i det här men de här tre plaggen är de enda jag behöver i höst: mörkguldbeiga bredspåriga manchesterbyxor, gråmelerad collegetröja, jeansskjorta. Synd att jag inte har råd med ett skit och att kläderna mest passar smalisar. Min transvestism funkar så dåligt med min kroppsform, men den uppkom ju också under mina plankår. Plank-men-childbearing-hips-år.

LOVE!

PS. Nu nämnde någon på teven Abu Dhabi, det påminner mig om innan Magnus (randig tröja) lärt sig prata och han bara sa dabi dabi dabi och mammapappa kalla’n för… ja Abu Dhabi.

En bra familjedag är att hålla i en tvådagars bebe som jag är moster till (han är söt men luktade bajs och skulle tydligen vara stor men jag tyckte liten) och sen äta grekiskt med mor och gå långpromenad och lösa assvårt korsord, slumra, se på förnuft och känsla, äta cheddar och dricka oboy och lösa assvårt korsord igen tillsammans. HerreGUD att jag ska jobba imorgon.

Åsisk företeelse som min mamma fått stå ut med mången gång: att varje gång vi begår kultur får jag en ny idé om något jag bara måste göra snarast, en idé som mest liknar en frustration över att jag inte kan sätta igång på stört. Efter Don Giovanni skulle jag lära mig alla romanska språk, italienska först (det ska jag fortfarande), efter förnuft och känsla-serien idag ska jag läsa Övertalning (den film jag kommer ihåg minst ifrån, jag vill bli meddragen i plotten inte bara förtjusas över språket).

Om någon av archisarna har första säsongen West Wing måste jag få låna. Jag har väl sett det mesta i början men fick Matthew Perrycrush idag av en film och började tänka på allt han varit med i och sen var det Studio 60 på teve nyss och så är jag sen hela semestern totalt insnöad på presidentliv. Så det är dags att fylla i alla luckor.

PS. Idag åkte jag förbi något som hette Gardinmakaren och läste Gardinmakaronen.

Pausade filmen för att jag LOLade och ville berätta skämtet för någon, men det funkar verkligen inte återberättat. INTE ALLS, I tell you. Men Funny People är hittills mycket bättre än jag trodde, slutet kan ju i och för sig alltid paja ALLT.

Okej, försöker: dom är på en bar, lotsa cameos, huvepersonen snackar allvarligt med Eminem som plötsligt utan anledning på avstånd lackar ur på Ray Romano och skäller ut honom, Ray Romano blir typiskt Raymond-skärrad och gnisslar sitcomigt och killen han står med är också skraj och säger förskräckt I thought everybody loved you liksom i förbifarten. Ah, det ensamma LOLet är det bästa LOLet cos it’s so rare.

Orka alla cliffhangerförvecklingarna i slutet av första True Bloodsäsongen förresten, det räcker med att Dubya-personen i min nyutlästa bok blev frälst, ORKA FRÄLST och shit. Do right utan gud, va fan.

Igår såg jag fantastisk opera, det var en helt annan sak på Drottningholm, inte nödvändigtvis bättre än Kungliga men d i f f e r e n t och mer sjuttonhundratalsoanständigt. Mer potatismjöl och tittskåp (skrev titskåp först). Och så unga röster, unga sopraner och en tenor och en bas, och rätt gamla barytoner. Ah Mozart ändå va. Det var tydligen inte han som ville ha in humorn i Don Giovanni utan librettisten, WAM tyckte storyn var ytterst allvarlig.

Idag när jag fastnade i en tanke som gick runt runt och skavde lyckades jag inse att det är g ö r a jag måste när det blir så, inte t ä n k a. Så jag har tvättat och städat idag. Väldigt o-åsa att lyckas kogga mig ur ett sånt sinnelag.